så sköra är vi människor

spröda 

som porslinsdockor

från Meissen

med röda läppar målade

på det vita ansiktet

evigt leende

oseende

håret tovigt 

häcklat och kardat lin

sprickan i skalpen

lagad med Karlssons

då

men när hjärtat slår

pulserar livet

muskler spänns

färgen återvänder

så läker vi sakta

återtar våra kroppar

makten över tillvaron

väljer vårt öde