Simma lugnt Ville Makrill en fabel



Jag står här och håller i en burk med makrill i tomatsås, jag ska nu presentera historien om makrillen som låg häri. Mina damer och herrar får jag presentera historien om Ville makrill.

Det var en sensommardag i östra Nordsjön, jag som berättar detta heter Ville makrill och jag var ute och simmade för att fånga sill. Vattentemperaturen var skön och syrehalten hög, sillen var fet och fin. Vid den här tidpunkten på året plöjde sillen omkring i jättelika stim. Jag kom simmande i kanske femton knops fart, gled förbi strax utanför Smögen.

Då plötsligt får jag se en silverfärgad blixt som susar förbi strax ovanför min ryggfena och smacka rakt in i bergväggen bredvid mig. Det var Harald hajtand, en sillhaj som bara har en tand kvar i munnen (därav namnet). Han missade med ett sillben (hårsmån makrillianskt fackspråk). Nu satt han där inkilad i sprickan i bergväggen.

Det hördes ett konstigt bubblande skratt en bit nedanför. Det var Murre muräna som i rena förvåningen över Harald hajtands krasch lyckats slå knut på sig själv. Jag knöt upp Murre muräna och tillsammans bände vi loss Harald hajtand. Harald förklarade att han tagit fel på mig och en stor fet sill, han bad så hemskt mycket om ursäkt för attacken. Jag accepterade "feltagelsen" tackade för mig och simmade vidare.

Det är verkligen skönt i Nordsjön så här års solens strålar trängde ner i vattnet som ljusa finmaskiga draperier. Plötsligt var det helt Stopp. Jag hade fastnat i ett fiskenät. Jag kunde ej röra en fena och Nätet började sakta halas upp till ytan. Däruppe låg en stor fiskebåt och rullade på de utdragna vågorna. Jag halades ombord och Placerades i en låda.

Fiskebåten stävade in mot land som syntes långt borta i horisonten. Då kom plötsligt en man och tittade på mig. Han Pressenterade sig som Dan. Han förklarade vad som skulle komma att ske med mig när jag kom i land. Jag förmodar att ni som hör denna historia och ser mig i min burk tycker att det är ett ganska sorgligt slut. Men jag säger er bara, tur för er att ni aldrig fick höra talas om vad som hände på konservfabriken.

Simma lugnt, jo föresten i fortsättningen så kommer min sonson som också heter Ville att berätta många och spännande historier för er. Simma lugnt.



Del 2 om Ville Makrill.
Ville Makrill "Fångade i fällan"!

Hej på er alla landkrabbor, här ska jag nu förtälja för er en mycket spännande historia som inträffade när jag var på en av de häftigaste fester som någonsin har hållits i Nordsjöns underbara vatten.

För er som ej har hört talas om mig förut ska jag passa på att presentera mig ganska kort. Jag heter Ville makrill och är det något här i livet som jag gillar så är det sill (sill på längden, höjden, tvären, uppifrån, underifrån kort sagt stor fet och fin sill det är smaskens). Jag är en makrill en fisk som är silverfärgad med svartblåa ränder och rygg, cirka en halv meter lång, jag är dessutom snabb som blixten och definitivt en av de vackraste fiskar som Gud har skapat.

Nåväl åter till historien jag ska berätta för er. Jag hade precis kommit tillbaka från en resa där jag simmat ner genom Engelska kanalen och runt hela England, Irland och Skottland. Jag träffade en massa gamla kompisar och fick lära känna en massa nya vänner. När jag var och besökte en gammal god vän "Murre muräna" utanför Orkney öarna Vid North Ronaldsay nästan precis mitt emellan Orkney öarna och Färöarna. Där fick jag höra talas om att det skulle anordnas en jättefest ett dunderparty ute på Stora Fiskebanken som ligger nästan mitt i Nordsjön. Nåväl Murre muräna jag själv och en kompis till Murre som heter Tina torsk (vilken kanonpingla) vi bestämde oss för att simma iväg till festen.

Ju mer vi närmade oss festplatsen desto mer gamla kompisar simmade vi på som skulle till festen bland annat Kalle krabba och Molle mussla som var på väg dit med hela sitt härliga Calypsoband som bestod av 22 krabbor med maracas och fem elektriska ålar som spela bas gitarr och synt samt sjutton blåsfiskar som spela trumpet, valthorn, flöjt, klarinett och saxofon samt de två händiga bläckfiskarna Bill och Bull som spelar på trummor pukor och cymbaler så att det står härligt till.

Stora Fiskebanken är ett jättestort grund cirka femton meter djupt. Det är som en jättestor äng där det växer jättemycket sjögräs och botten är täckt av vit sand där det ligger snäckskal i alla möjliga och omöjliga färger utspridda. Alltihop omgärdas av jättestora skogar med blåstång. Mitt på grundet ligger ett stort platt stenblock och det är där som orkestern brukar spela och dansen och festen pågår runt omkring det här platta stenblocket.

Väl framme på festplatsen Stora fiskebanken kryllade det av fiskar och fä, kända och okända, musiken dundrade och allt var precis som det ska på ett jätteparty av den här kalibern. Musiken svängde och alla gottade sig, frotterade sig, umgicks och hade det helt förträffligt. Små och stora stim av spigg och tobisar, horngäddor, glada och livade laxar virvlade omkring i takt till Kalle krabba och Molle mussla och de andra i bandets starka och medryckande calypsotakter.

Max lax, Elsa sjöhäst, Urban skrubba och Sigge spigg var nog bland de som var vildast på festen de for som skjutna ur kanoner upp till ytan och ner igen till botten, upp och ner, upp och ner efter var tionde upp och nedstigning dansade de runt i ring så fort de kunde och blev helt yra i huvudet, då låg de där på botten helt utslagna och skrattade så att de kiknade i ett stort moln av bubblor som sakta steg till ytan.

Fram på småtimmarna började man anordna olika tävlingar som exempelvis sjösnigelrace och kast med litet ankare, vem kan vara längst ovanför havsytan och vem bygger en cykel snabbast av tio ålar. Allt var frid och fröjd och snart var festen slut och alla skulle simma hem till sig då händer det något fruktansvärt.

Ett stort , jättestort fiskenät omsluter plötsligt hela festplatsen. Sakta men säkert halas nätet upp till ytan och alla mina vänner hamnar i fisklådor med is i, vilken förskräckelse. Jag själv klarar mig precis utanför nätet där jag och Tina torsk har suttit och haft en väldigt djup diskussion om havets väl och ve. Våra vänner befinner sig instängda i fiskebåtens lastrum och är på väg in mot land och allt vad det innebär.

Fiskebåten som heter "Gulklimpen" passerar strax utanför oljeborrtornet North Sea Star och är på väg in mot Klädesholmen i Bohuslän.

Vi det vill säga Ville makrill, Tina torsk, Kal val och Sverre svärdfisk följer efter båten mot kusten och gissa om vi blir förvånade när fiskebåten passerar fyrskeppet "Pater Noster" går båten på grund mot Klippiga revet och sjunker rakt ner i avgrunden som kalas "Det stora svarta". Observera att på den här platsen är det över 1000 meter djupt och ganska så mörkt nere vid botten. Vi hör att alla våra kamrater ännu är i livet men båten hamnar upp och ner så vi kan ej få upp lastluckorna. Paniken sprider sig bland oss då vi ej vet vad vi ska göra för att rädda alla våra vänner.

Då plötsligt Kal val tar till orda och säger att det här ska vi nog fixa till på ett eller annat vis, han simmar upp jämsides med den upp och nedvända båten och trycker sig allt vad han kan mot sidan på båten och se båten vänder sig och ställer sig på kölen. Men ett problem kvarstår vi kan ju ej få upp luckorna till lastrummet. Men vänta nu en liten aning säger Sverre svärdfisk jag kan ju såga upp luckorna med mitt supersnygga svärd som Gud har skapat mig med , sagt och gjort Sverre svärdfisk sågar upp luckorna på båten "Guldklimpen" och alla våra vänner simmar ut i friheten helt överlyckliga över att sluppit bli fiskpinnar och fiskbullar på burk eller ännu värre bli kattmat på burk.

Glädjen är nu mycket stor i trakterna runt omkring Nordsjön alla våra vänner klarade sig, besättningen på båten klarade sig också. Men vi kommer aldrig att glömma det här äventyret och definitivt ej festen vid Stora fiskebanken.

Så alla mina nära och kära, vänner och landkrabbor, simma lugnt tills jag ska berätta nästa äventyr för er. Jag hoppas verkligen att det blir snart för jag har ju så många på lager, hela livet är ju ett ända stort äventyr. Simma lugnt! Med vänlig hälsning Ville makrill!




Det stora svarta (Ville Makrill en fabel del 3)

Nu ska jag berätta en nattsvart historia för er som inträffade för ett par år sedan. Det var en gång i slutet av oktober eller var det kanske i början av november, jag minns ej datumet så exakt, det är en begränsning som vi fiskar har. Hela historien började med att jag hade tillbringat en härlig vecka i glada vänners sällskap. Det var bland annat Kalle krabba och Molle mussla samt en av mina äldsta vänner Murre muräna.

Efter denna underbara vecka tyckte jag att jag behövde komma ut och se mig omkring ett tag. Nåväl mina vänner åter till historien som jag ska berätta för er.

Jag var ute på en simtur för att tänja på mina fenor som började att bli litet slappa. Det var en riktig långtur som tog mig ända ut i de västra delarna av Nordsjön. Jag var så att säga ute på riktigt djupt vatten. Jag passerade lugnt och stilla i kanske 8 knops fart rakt under oljeborrtornet "North Sea Star".

Då plötsligt hördes det en våldsam smäll, ett jättelikt dån som avslutades med ett uttänjt dovt mullrande.  Allt blev plötsligt helt nattsvart eller med andra ord  "jag såg inte ett fjäll glänsa"
(makrillianskt ordspråk). Jag trodde naturligtvis att min sista stund var kommen att det var dags att "vända buken i vädret" eller "sista fentaget var till ända"  (ännu två makrillianska ordspråk).

Men som från en annan dimension eller värld kunde jag höra jubel och "klappande" händer, hurrarop och springande fötter. Jag flöt upp till ytan och trodde det var "makrillhimmeln" jag hade gjort mitt inträde i, runt omkring mig och ovanför mig kunde jag se oljeplattformen torna upp sig som ett jättelikt tempel. Där var fullt av människor som gladdes, ropade och tjoade ut sin glädje över att de tydligen hade stött på en ny oljefyndighet någonstans långt under oljeplattformen. Det var alltså ett oljeutsläpp som jag råkade hamna i. Tur för mig att jag inte kvävdes i all den äckliga och tjocka oljan. Jag kan tänka mig hur en sardin inlagd i olja känner sig, usch vad äckligt.

Det är verkligen botten (tycker jag) att människor ska behöva förstöra vattnet vi fiskar andas och lever i bara för att de ska kunna köra omkring i sina livsfarliga båtar och bilar. Det är inte nog med att vattnet förstörs när människorna borrar efter oljan, det fortsätter sedan med en massa äckliga utsläpp från båtar och bilar som tar död på vattnet vi fiskar simmar omkring i och fortplantar oss i. Ska vi fiskar kunna simma lugnt i fortsättningen får det verkligen ske en förändring med människorna.

Simma lugnt alla fiskvänner och tänk på att först och främst städa bort allt skräp framför era egna dörrar!




Här kommer fortsättningen på Ville Makrill. En Fabel del 4. Kvastfeningen (Latimeria) är koboltblå och har lysande vita prickar. Den är känd för att den kan sakta ner sin metabolism.

Ville Makrill och Latimeria (En Fabel del 4)

Hej alla stimmande stimmisar, som vi brukar säga makrillar emellan. Hej alla vänner, och välkomna till ännu en episod av mitt storslagna liv i havet. För er som ej känner mig så heter jag Ville makrill en skön fisk, faktiskt en av de vackraste!

Nåväl åter till historien det var en vacker och solig dag jag plöjde fram i ca 12 knops fart med vackra graciösa fentag. Jag är fet fin och välmående. Polarna och jag hade precis avslutat en underbar lunch på den fetaste och godaste sill.

Vi sprätte runt en runda i Nordsjön där solen så underbart bröt genom de långdragna vågorna ovanför våra vackra fenor. Då vi fick se något väldigt konstigt!

Hhmmm hur ska jag beskriva det. . .

Jo! Det var en fisk stor och svart med väldiga fenor. Fjällen var jättestora och den liknade en förvuxen Abborre.

Vi hade aldrig skådat des like förut, nyfikna som vi Makrillar är slog vi oss i samspråk med firren.

Han (för det var en han) berättade att han kom från urtiden. Han var en Kvastfening, ja han var på något vis majestätisk. Han var mycket vis och berättade att han hette Latimeria. Han hade lyckats simma vilse trots sitt stora vetande. Latimeria berättade att i hans farvatten var det varmt och skönt och mänskorna, alltså de som ej har några fenor och går på vattnet är svarta där. Kusten där han kom ifrån kallades Afrika och Indonesien. Kvastfeningarna tycks vara riktigt häftiga då de kan leva på väldiga djup.

Vi var helt klart imponerade över våran nya vän, han var mycket klok och gammal. Men längtade hem till sina nära och kära. Vi umgicks i några veckor och fick lära oss massor om livet i de sydligare haven.

En dag kom Kalle Kaskelott förbiglidande och berättade att han var på väg söderöver för att hälsa på en gammal flamma Nelli-Lotta Kaskelott. Han fick syn på gamle Latimeria och berättade att han träffat många av den sorten när han vilat ut på djupa platser vid Afrikas kuster.

Kalle lovade att eskortera Latimeria tillbaka hem. En stor avskedsfest hölls dagen till ära och Latimeria var mycket lycklig att åter få bege sig hemåt till sina nära och kära.

Det var allt för denna gång
simma lugnt vänner.