Morgonens första solstrålar 

reflekterade genom fönstret,
smekte deras sovande ansikten

- Oj! Fan! Vi har försovit oss! Utropade Erica andfått och med ett hopp reste hon sig upp, George öppnade flimrandes sina ögon, solstrålarna blänkte direkt in i hans ögon. Han la sin hand på sin panna och suckandes pustade ut.

- Oj! Ja, vi försov oss men du sov så änglalikt, andades så fridfullt, jag ville inte väcka dig och jag måste till jobbet. . . . Han tog ett bestämt steg och ställde sig framför henne, tog hennes hand i sin och kysste den. Jag vill inte säga adjö, det vet du. Viskade han och tittade henne i ögonen.

- Vi har saker att göra, sa hon  och vek sin blick tittade mot väggen och blev tyst för en stund medan hon utforskandets lade sin hand i sin ficka.   Här. Sa hon och gav honom sitt visitkort. Ring mig men imorgon eller bättre gjort, hon stannade upp för en stund, lade visitkortet tillbaka i sin ficka. Ge mig ditt visitkort och jag kan ringa dig när jag är ledig. Vilka tider eller dagar brukar du vara ledig?

- Litar du inte på att jag kommer ringa dig? Frågade han med en utstuderad, intensiv blick.

- Det är inte det, sa hon och gåtfullt log. Det är bara så att jag inte vet hur saker och ting kommer utvecklas. Man vet aldrig sa hon med ett komiskt ansiktsuttryck, rynkade på näsan, log och kramade om honom. Jag vill träffa dig igen, låt mig komma till dig, jag ska inte glömma dig jag lovar. Hon smekte hans kind och väntades backade ett steg.

- Okej, som du vill. Jag ska på en affärsresa på torsdag men jag är tillbaka på fredag och ledig på eftermiddagen, efter sju. Det är upp till dig, jag är i och för sig ledig denna eftermiddag med, men jag vill hinna ikapp med några försummade vardagssysslor. Han snuddade vid hennes hår och med ett vemodigt leende blinkade. Det är dags nu. På återseende.

- På återseende, instämde hon och låste upp dörren samtidigt som mobilen ringde, det var Andreas.