hon har alltid suttit fast,
om inte i honom så i någon annan,
som om hon aldrig klippte navelsträngen
utan bara räckte över den till första bästa

ett ögonblick överväger han nästan att
lämna henne där, som om hon vore en
hund hos veterinären vars koppel han
inte längre önskade hålla

hon spänner sig på britsen, det är
något vackert över det hela, han vill
sträcka fram sin hand och röra vid hennes,
lugna henne och möta hennes blick som
bränner hål på pojkars förstånd

han gör det inte

det är något som växer i rummet,
kanske är det avståndet mellan dom

han ser på henne, bestämmer sig för att
när det här är över så ska han inte gå sin väg,
bestämmer sig för att han älskar henne

hennes panna är röd och fuktig, han undrar
vad som rör sig därinne, om det brinner under
hennes skallben, om det gör ont

om det är rätt


*


han tänker på det ibland,
hur enkelt ett liv är att ge och ta
och hur oberörd hon rörde sig
genom receptionen, svängde på
höfterna för att locka till nya misstag

som om ingenting

men det var något hon sa,
när hon väl ute på gatan grep tag i hans
handled och stirrade intensivt in i hans stora blå

"skrapa bort mig också"
menade att hon var mer embryo än människa

på ett sätt tyckte han att hon hade rätt,
hon hade alltid suttit fast,
om inte i honom så i någon annan,
som om hon aldrig klippte navelsträngen
utan bara räckte över den till första bästa

dom pratar aldrig om det längre,
det är nästan som om avståndet inte
är nämnvärt då närheten helt har upphört

han visste att hon skulle gå sönder
genom att ge nytt liv, men han hade
ingen aning om hur hon skulle dö
genom att inte göra det