Det är här vi börjar. Här vi slutar. Natten som tar allt, kväver konturerna på husen. Inga tårar försvinner under gatljusen. Cyklisternas ogenerade blickar, ser rakt igenom mig. En tyst bön; låt mig försvinna under era ögonlock. En blinkning är en nystart. En passage mellan nyss och nu. Något smakar annorlunda den här gången.
Sväljer ditt saliv.

Alla hållplatser jag väntat vid. Klivit på bussen. Fortsatt vänta. Kan inte minnas på vad.

Minns den gången vi åkte buss tillsammans. Din hand innanför min tröja. Pirret i mina knän. Natten kom nästan som en vän. Klibbade fast på bussfönstret. Jag ville svälja bussens bromsar så som jag svalde dig. Men jag vet ju. Alla vägar har en ände. Varje bussresa har en slutdestination. Hur kunde jag tro att vi var annat än bussar och vägar.

Jag gillar att sitta på hållplatser. Smaka på andetagen. Själv utan att vara ensam. Hålla natten i handen. Vinka åt cyklister. Nu är allt så mörkt att jag inte kan urskilja mig själv längre. Passerar busshållsplatserna en efter en och vet att jag inte har något kvar att vänta på.

Det finns dom som lånar ut sig själva till andra människor. Förhållanden. Rock'n'roll. Jag är inte sån. Jag ger mig själv. Det är därför det är så tomt nu. Du tog tillbaka dig men gav mig aldrig mina bitar åter. Jag är ett vandrande hål.
Ett skämt.

Vi är inget annat än bussar och vägar. Jag är vägen. Du har kört över mig. Jag reser mig upp. Det är sån jag är. Det är så jag alltid gjort. Men något smakar annorlunda den här gången. Sväljer mitt saliv.
Något är inte som det brukar.