oktober,

långsamt fryser jag fast i hans famn.

hans lugg svider mot blöt panna, pulsen som
vilar där under hans skinn, hjärtat slår hårt
precis som hans pappa om kvällarna.
vad gör han här.
vem är han.

jag tänker på saker som gör mig varm.
på pojkar som skulle förstå mig.
på vanor jag inte har.
på hem.
vem är hem, och vad är hem.
är jag hem?

hans hand är lätt, rör försiktigt.
som om allt ska gå sönder, falla isär
och försvinna in i sprickorna.
hans hand är lätt, rör i mjuka cirklar,
virvlar min hud

kanske ska man skala av sig.
dom där åren som svider som mest,
bultar och brinner, eldsvådan som bor där
så långt in att inte en hand kan nå,
inte ens min egen

han tror på något men jag vet inte vad.
vi går balansgång på broräcken och
håller aldrig i varandra.
som gråsten i universum.
vem är universum, och vad är universum.
är jag universum?

han virvlar min hud och jag,
jag undrar vad han tänker på,
möter hans oktoberblå,
och frågar

på beröring, svarar han
och tänker på sin pappa

jag bestämmer mig för att smeka
hans ärr tills dom inte känns längre,
och somnar i hans famn

långsamt fryser jag fast