mamma hjälper mormor ner i rullstolen. hon kan knappt gå längre och har tappat balansen. sköterskan tar hennes hand i sina och tar farväl, mormor ler genom blek hud. hennes hand är kall och tunn, men hon har en handfast hälsning som väntar i högerhanden. jag minns det från när jag var liten. jag tänker för några sekunder att jag också ska ta mormor i handen och tala om för henne att det nog kommer bli bra snart. men jag gör det inte. mormors hand ligger kall i knät. jag tänker att hon klär i rullstol.

jag stirrar på mamma i backspegeln från bakstätet. hon är den fulaste människa jag någonsin sett. mormor sitter bredvid och klagar på att sjukhusmaten inte smakar någonting och att läkaren hade så väldigt bråttom. sedan skäller hon på mamma för något obetydligt i några minuter innan hon återgår till sin egen sjukhusmisär. "det var tur att du inte har epilsi i alla fall" säger mamma. "epilepsi heter det" orkar jag inte säga. jag sitter tyst och krossar skallen mot fönsterrutan.

när vi kommer hem till mormor väntar morfar i tamburen. han berättar att han också varit hos läkaren och att han måste operera ögonen, men varken mormor eller mamma visar något som helst intresse. vad ska han med ögon till. mormor beklagar sig över några påsar som morfar lämnat framme i köket. morfar däremot skiner som en sol och hälsar mig välkommen. han ser sval ut och luktar gubbgott. ibland när jag åker hem kramas vi. det hände en gång att mormor fick en kram, den var stel och brast i tusen bitar. vi var eniga om att aldrig försöka oss på det igen.

morfar hjälper mormor med att hälla upp kaffe, jag noterar en lätt hand på hennes rygg. jag tänker att jag inte minns att jag sett dem röra vid varandra förut någonsin. kanske är det positivt att mormor har tappat balansen så att morfar får gå runt och stödja henne en smula mellan rummen.

jag gråter när jag ser mormor sätta sig på sängen. dels för att hon är så bräcklig och svag. dels för att jag hatar henne. jag följer mamma ut ur mormors hus och ner till bilen. mamma vecklar ihop munnen när hon backar ut från parkeringen precis som mormor brukar göra när hon koncentrerar sig. jag tittar ut genom fönsterrutan och undrar om jag också kommer göra så när jag blir gammal. jag stirrar på mammas gråa hår och vi säger inte ett ord till varandra på hela vägen hem. det gör vi aldrig.
det är bäst så.