Hon tänker att hon ska skruva loss dörrarna, göra allt till ett enda stort rum. Ett tomt rum, så att det ekar mellan väggarna. Där skulle hon lägga sig på golvet och tänka på saker som talets mekanism sällan berör: det som man inte får säga högt. Fast hon gör det aldrig. Hon skruvar aldrig loss dörrarna.

Tankarna får plats i alla utrymmen: i en liten kropp, under ett skallben det brinner under. Ibland vill hon tala om det, säga det till sin pappa, sina vänner, sin pojkvän och ibland till hela jävla världen. Men så minns hon. Galenskapen som växte i mammas bröst och som en dag blommade ut och bland nerver gav vika. Hur piller ramlade i rader längs strupen och hur skinnet stramade under nålar. Hur mamma försvann, blev en sorgsen skugga till en kropp som ingen minns, som hon inte ens tycktes kunna minnas själv. Hur hon långsamt upphörde och hur hon hatade att hon gjorde det. Det är då. Det är då som det inte spelar någon roll om det finns dörrar eller inte. Då när man inte ens når handtaget till sitt sinnes fulla bruk.

Då finns det ingen utväg.