"Jag är det enda lövet kvar på trädet"-
sa hon och kände sig ensam.

Hon såg inte de andra grenarna
som strävade mot ljuset,
var och en med ett löv
som triumferande hängde sig kvar.
 
"Vi är med dig!", ropade de,
och då såg hon
att de dallrade i takt
på aspars känsliga vis.

Försiktigt prövade hon att darra lite
och ljuv musik fyllde henne.
Hon var en del av aspbeståndet
och aldrig mer ensam!