En människa står
med sina nötta, vaxade stövlar
långsamt sjunkande
i bäckens mittfåra,

står vid en växande hög
grus och singel
med en panna ständigt roterande
i sina händer.

Dag efter dag,
nya tag,
en skopa lera
sköljer, och sköljer,
 
tills bara grus och singel
tills bara sand och vatten
tills bara virveln snurrar
tills ingenting återstår

Bara sand,
bara sand
och värk i ryggen.

En gång eller två
fångar hon solens stråle
i ett korn.