Det hette skepp
men var en öppen ärtskida
som skulle föra dig
och dem till andra sidan
och jag såg på dig
bakom stammen där jag stod
hur du klev upp
och tog någons hand.

Båten krängde
och jag såg ner
för jag orkade inte se mer
hur livet rann undan
och allt vackert försvann
för evigt
för evigt
från denna världen.

Och jag orkade inte känna
meningslösheten
kväva mig
inför allas åsyn.

Därför såg jag inte
utan förstod först inget
när jag hörde din röst
intill mitt öra...

"Jag ångrade mig!"