Nog har jag fina vänner

som lyfter mig ur dyn

de anar vad jag känner

men blickar upp mot skyn

när skiten mot mig ränner

jag drager mina bryn

ty hånet i mig bränner

för sagen giver syn

när bittert naren biter

ger spår på ärrad kind

när allting i mig sliter

likt mörker gör mig blind

då vännens namn mig vaggar

adagio finner bo

i särskild famn som faggar

poetens dunkla ro