Hösten är på intågande

 
och knackar
på våra dörrar och fönster
vinden använder min ryggrad
likt en stege för att komma åt
att vina genom mitt hår
och viska mig något
och jag ryser litet.
 
Samtidigt..
 
Någonstans inom mig 
viskar det och kallar som en röst
ifrån fjärrans minnen
Men jag kan inte förstå, tolka eller
höra ordentligt.
 
Varför vet jag inte! men..
 
Jag tar mig till skogen
av nån annledning och vill bara
vara ifred och möta hösten
lyssna till dom sista fåglarna
innan deras långa resa
jag vill se när Nordan vinden
leker i trädkronorna
och retar bladen
tills dom tappar greppet
och ramlar till marken
för att dö fridfullt i eko systemets
reningsverk.
 
Plötsligt..
 
lyfter fåglarna
 vinden vajar allt kraftigare
och mitt inres bibliotek börjar att
spela upp minnen för mig
och jag kommer ihåg dofter och ljud 
ifrån det förflutnas lyckliga dagar
men som idag gör allt för ont och smärtande
att minnas men ridån har gått upp
och det finns inget jag kan göra åt
livets dokumentär.

 
Och jag känner igen..
 

En täppa djupt in i skogen
då man gått långt om länge på
kärlekens stig
som enligt mig gick till kärlekens horisont.
 
Där!..
 
På den vackra täppan
vår täppa!
där trädens grenar gick ut
likt parasoller.
 
Ja där!..
 
Älskade vi likt dom hungrigaste själar
till ljuvliga skogs dofter
av granbarr och kåda
på en grön filt som matchade
skogen likt ett camouflage nät.
 
För att..
 
Ingen fick störa vår djupa kärlek
vi älskade så vinet for ut 
över hela filten och oss
med ost, kex och insekter.
 
Men!
vad brydde väl vi oss om det..
 
Vi var ju kamoflerade med skogen
och jag slickade vinet av din kropp.
 
Och..
 
Vi var i en värld
som bara vi själva skapade
vi blev Gud och Gudinna med allt
vad känslor, erotik, samhörighet, djuphet
vänskap, lycka, respekt, förståelse, och glädje hette
och kan vackert sammanfattas i ett ord..
 
..kärlek..

 

 Den sjunkande solen var vår sänglampa
månen skulle ta över och ge oss ett leende
på vår älskog genom natten och visa oss
vägen bortom vintergatan med stjärnorna
som vägkartor och skyltar.
 
Ty..
 
Vårt universum var för litet
för vår så stora kärlek 
och jordens atmosfär var för svag
för våra heta andetag
och jorden var på väg att snurra
på andra hållet runt sin axel
 bara för att vi skulle hinna med.
 
Tänker..
 
Åh! du älskade 
du var alla änglar
du var alla feer
du var alla älvar
ja alla i en och samma 
skönhet
och jag älskade dig så innerligt
 
Nu..
 
står jag här och blänger på
skogstäppan och jag gråter vattenfall
jag försöker att vara så tyst så tyst
ty jag vill inte såra fåglarna eller
skogen som även dom bär saknad efter dig.
 
Skogen är sig inte likt..
 
När jag sakta och hopsjunken
går hemåt 
så känner jag daggen
och förstår att det är dina tårar
som äntligen
lagt sig för att få ro och vila
och när jag ser disen 
som ligger över dom öppna landskapen
så förstår jag i mitt inre
att det är skapningar som blivit
kvar i tiden
efter att våra andetag blev för heta
 träden som lutar sig ut över
stigen
är för att dom visade dig och mig
en djup respekt och vördnad
och än i dag så bockar och bugar dom
av ödmjukhet och saknad.
 
Oh!
 
jag sjunker nästan ihop
på stigen med ansiktet bergavt i mina
händer och jag vill bara falla ihop
likt ett tomt skal och lägga mig i diket
 
 måste vara stark..
 
Du gjorde mig stolt och lyckligt berusad i min kärlek
du gjorde mig stark i min åtrå..
 
Snälla!
 
Låt mig få älska med dig en sista gång
 
men..
 
Låt mig då få kyssa krama om och pussa dig igen
 
inte..
 
om jag bara finge smeka dig lite och se dig djupt i din själs ögon
 
då kanske..

 
snälla söta kan jag inte bara
känna lite på dig bara för att känna igen?
om så bara med mina finger toppar
och forma dig i mitt inres GPS
och kunna hitta och återskapa dig och vår kärlek

 
varför inte..
 
Kan jag inte bara få snudda vid dig lite lite?.. snälla

Nej vist nej!..
 
För du finns ju inte längre
ja inte i denna världen vill säga.
Du dog så plötsligt
och lämnade mig
ensam kvar här
med all min kärlek
öppen och sårbar
för ondska att
infiltrera.

 Men
 
Du! vi har ju alltid kvar vår värld
som vi skapade åt oss av kärlek
kanske vi kan träffas där då jag
sluter mig in i mina drömmar, snälla
ty där är du väl inte död? söta..
säg att du lever ännu nån stans
 
för..
 
jag har ju oändligt med kärlek kvar
som jag måste göra av nån stans.
 
Jag vet ju i mitt hjärta att du är
död och inte finns här längre..
men! det är ju minnena du vet
 
förlåt älskling
 

Jag vet 
jag måste lägga allt bakom mig och godta
måste kämpa och se framåt.. 
älska och vara stark för nån annan.
 
Jag får nöja mig med att du alltid finns i mitt inre
och jag vet att Nordanvinden alltid bär med sig
dina sista andetag och viskningar
som säger mitt namn och där du 
säger Lasse! jag älskar dig
 
 
 
Det är därför
 
 
Som jag alltid lyssnar till vinden.

Jag älskar dig.

älskar dig

älskar

dig

ä....

Farväl.