Tummelisa på sitt blad
flyter nerför strömmen
och hon ler i sömnen
åt den ljuva drömmen

Tummelisa vaknar upp
till ett liv i lera
till ett liv i köld och natt
orkar inte mera

Tummelisa tinar en
fågel med små händer
denna tar så henne med
bort till fjärran länder

Där kan Tummelisa se
sol och evig sommar
och en älveprins hon får
där bland ängens blommor

Dig min kära skrivarvän
önskar jag en sommar
som dock ingen saga är,
men med äkta blommor!