Med Månen som sin Älskare
ligger Jorden i Mörkret
Iklädd sin frostiga skrud

övergiven av sin Älskare Solen
som lystet kastat sig över
någon ny att erövra

Jorden ligger kall
Vitklädd i frost
i en ironi vit som oskulden
gnistrande
smekt
av trevande kyssar från Månen
som smyger fram när Solen vänder ryggen till
utnyttjar mörkret
för sina egna syften

rör Jorden igen och igen
medan fälten ligger tysta
mörka där frosten inte tagit
gnistrande

i längtande väntan
på att väckas upp
värmas
lysas upp återigen

men till dess
i sin älskares händer
upplyst dunkelt
berörd i kylan


med Månen som sin Älskare