Tänk idag var jag och besökte en god vän som är min före detta kille på dårhuset, jag kallar det så rättpsykiatrin.
Vilken vardag dom har. När jag kom till säter så fick man gå in via en vakt som sa att personalen kommer och tar hand om dig. Där satt man i en soffa och tittade på det kritvita väggarna och tänkte att här skulle inte jag vilja bo
Sen kom det två av deras peronal sa till mig att låsa in min jacka, mobil med mera.
Jag fick gå igen en metalldekteor för att inte ha något metall på mig.
Redan då kände min känsa att bli blottad.
De tog mig till min förra kille. Han satt där på ensam på en soffa.
Både han och trodde att de skolle vara med, men vi fick sitta för oss själva.
Där satt vi och pratade och mådde bra. Både jag och han störde oss på de fula tre tavlorna som satt på väggen på besökrummet.
Vi kysstes och hånglde och kände varandras värme.
Tiden stod stilla ett tag. Han sa att han inte hade haft några besök, som om han skulle varit en brottsling, men det är ju inte han. Han är ju en vanlig människa som har kommit på fel ställe.Börja att tänk på dom som har svårt eller sitter inne för deras vardag är inte lätt. Jag vet hans vardag sen 7 år tillbaka. Jag tänker på dig och kommer stötta han när han kommer ut.