Min älskling kan inte sova
han håller armen om sin skatt
så svårt, han slår sig på trösklarna i min lägenhet
varje sagolik natt

brinner med sju års känslor på hög
river till så det blöder
sedan tröstar som ingen annan fast det var jag som ljög

rundgången är så van, så lätt

Jag ska be min älskling sluta, be honom gå
han drar täcket över mitt hår, klär sig i lönndom för att resa
utan avsked med decembers skuta

och gick medan jag sov


Nu förvrider telenätet våra ord
förmedlar dom helt fel ur våra sinnen
vi är ändå bara summan av våra minnen
drömmar om lantliv och änglajord