Stormen hade lagt sig

vindarna ylade fortfarande

i minnenas träsk

men stormen var stilla

Ylanden som ibland kvävde

ibland smekte ömt

men oftast skar genom

märg och ben

I stillheten fick ylandet vila

reflektionen fick utrymme

hennes varande fick finnas

fullt ut, i sig själv

Reflektionen av ett krig

ett möte, till synes destruktivt

utan kärlek

och fullt av lögner

I minnet av stormen avslöjades sanningen

deras känslor av ömhet

av kärlek, och av fulländning

den dolda närheten

Hon hörde orden

hur han viskade bokstav för bokstav

medan minnena av krig

minnet av oändliga strider förbleknade

Du är familj