Morgondaggen glittrade som juvelerna i en krona, små regnbågskyssar i morgonsolen. Den stjärnklara natten hade smekts undan av en rodnande morgonsol, som om solen hade haft väldigt behagliga aktiviteter för sig och var lite rädd att någon sett eller hört..

Luften var klar och frisk. En höstdag som denna satte skogen i dalen nedanför som i en brand, en brand i slowmotion där lågorna istället för att sväva uppåt, föll sakta ned, ett löv i taget, eller ett helt gäng när en vindpust drog förbi.

Här uppe på berget var utsikten underbar och molnen få denna morgon, en morgon som många andra men ändå helt olik, för den skulle vara den sista, men det var vi lyckligt ovetande om, än.

Strömmen hade gått under den tidiga morgonen och det var man van vid så man använde ved och kokade frukost på den "gamla" spisen istället.

Dagen gick i väntan på ström och lite vila och mycket aktivitet som att hugga upp lite ved och ordna med huset, för mycket ledig tid har man aldrig med ett hus.

Mot slutet av eftermiddagen såg vi strecken på himmelen, som klor som rev vita streck eller revor i ett ljusblå tygstycke, kondensspåren som bredde ut sig och for omlott, kors och över varandra. En del av strecken möttes och blev till blixtar. Oroliga startade vi bilen och slog på radion men alla kanaler brusade bara... Detta var märkligt, fler spår for över himmelen och fler smällar syntes högt där uppe. Vi försökte ringa 112 men alla mobil-linjer var också döda.

Oroade och förskräckta funderade vi på alternativen, åka till närmsta stad eller stanna kvar här uppe på berget, mat och vatten hade vi även om vi inte visste vad som pågick.

Efter några timmar var himmelen uppdelad av massor med små smala men växande linjer som gick kors och tvärs, likt något en drucken vävare kanske skulle försökt sig på.

Vi letade efter kikaren för att kunna spana efter tecken men närmsta stad låg precis bortom horisonten sett från oss.
Men kvällningen kom och det avlägsna ljus vi vant oss att se från staden saknades. Fundersamma satt vi på verandan och såg på den mörknande sargade kvällshimmelen medan fler streck kom farande.

Då fick vi se ett streck som såg större ut än de andra, pekande mot den stora staden bortom horisonten, linjen växte och bredde ut sig, spikrakt mot staden.
Några minuter senare såg vi ett starkt ljus, mycket starkare än något ljus vi sett tidigare från staden, nästan som solen återkommit, sprungit ett frivarv i en galen brännbollsmatch med sig själv. Ljuset växte till sig och reste sig uppåt. En kall hand kramade magen och insikten kom smygande. Staden finns inte mer. Vi såg fler streck närma sig baserna i närheten av staden. Fler baser finns nära berget så jag vågar påstå.. når de fram, Oh chimera.... så var det sista morgonen vi såg och delade...