Jag sitter mycket ensam
klagar ena stunden
njuter nästa stund av min självständighet
njuter jag av fria val eller är det att ta det jag har
i brist på annat?

Reagerar jag verkligen rätt alla gånger
hör jag verkligen rätt?
Det jag tror måste inte vara det som verkligen är.
Med en vana att se det trista bortvalda
är det stor risk att man stöter ifrån sig med.

vilka val gör jag egentligen
vilka vägskäl har jag
vilka val har jag missat
hur ärlig är jag mot mig själv?

vilka skäl har jag att se negativt, om jag ska vara ärlig
ärlig mot mig själv
och mina vänner

det är så lätt att klaga och tycka man sitter i skiten
men det är bara jag själv som kan ta mig i kragen
och kliva ur skiten.

andra har relationer som gränsar till nekrofili
där man ger ett lik konstgjord andning
hellre än att inse att det är dött och kört

andra har relationer som är masochism
där de skadar sig själva hellre
än att ta sig ur i fruktan för ensamhet
i fruktan för det okända
lite misery loves its company

andra har förhållanden som ligger i respirator
där man måste supa för att våga visa känslor
måste supa för att våga röra varandra

andra har relationer
som helt enkelt
är
men de lever

medan vi
som är i ickerelationer
glömmer att leva i vårt nu

varför se det man saknar hellre
när man har så mycket redan

så vilka vägskäl har jag blundat mig genom?
när ska jag väga mina skäl
ärligare mot mig själv

När kommer ett vägskäl med en väg mot lyckan
eller .. när jag vågar se den för vad den är
och våga gå den vägen.