Det var en gång en flicka som förlorat den som alltid funnits hos henne och som alltid skulle finnas hos henne. Hon som alltid sett flickan för den hon var och som gjort henne till den hon nu blivit. Den lilla flickan var vilsen, visste inte var hon skulle ta vägen. Hennes bästa kompis var på Island och fick inte ringas till. Hennes bästa kompis från klassen skulle köpa mjölk till sin mamma och hade inte tid att prata. Ringde inte ens upp och hela den lilla flickans familj grät. Så av någon anledning som den lilla flickan inte riktigt förstod själv ringde hon till sin dramapedagog.

Av alla människor ringde hon denna dag till honom. För han hade ju sagt att hon fick ringa. Den där dagen då han gett henne lappen med sitt nummer och de där andra numren som hon kunde ringa om hon ville ha bra svar. Men ville hon bara prata hade han sagt att hon fick ringa till honom. Kanske var det därför, för att han låtit det gå en vecka den där gången och ändå visat att han fortfarande brydde sig, att han fortfarande kom ihåg det hon berättat, som gjorde att den lilla flickan trots allt ringde till honom den där dagen.

Och han hade svarat. Lyssnat och pratat en bra stund trots att han satt i bilen. Innan de la på hade han lovat att ringa upp då han kom fram. Den lilla flickan la på, visste nog inte riktigt om hon trodde att han verkligen skulle ringa upp. Men det otroliga hände och han ringde tillbaka. Pratade med henne och lyssnade enda tills hans mor tvingade honom att lägga på eftersom det åskade.

Men i den lilla flickans liv tändes efter det ett ljus. Ett ljus som skulle hjälpa henne i livet. Och från den dagen fanns han där. Lyssnade på alla hennes berättelser. Hur tråkiga och infantila de än må ha varit för honom så lyssnade han på henne. För han såg att det var viktigt för den lilla flickan.

Och jag vet att du vet att detta var viktigt för mig. Men jag vet inte om du förstår hur viktigt det var. För jag vet nog inte själv hur viktigt det var. Jag vet inte vem jag skulle ha varit utan dig. Bara att jag skulle varit någon helt annan än den jag är nu. Om jag över huvudtaget varit någon utan dig. För även om jag aldrig på allvar övervägt att ta livet av mig vet jag inte om den situationen skulle varit densamma utan dig. För du fanns alltid där, ställde alltid upp och lyssnade, vad det än var jag behövde prata om. Och du kom visst med bra svar. Och när det blev för mycket fick jag alltid komma till dig. Bo hos dig och bara vara.

Du fanns alltid där för mig trots att min familj pratade och undrade och trots att du måste ha sett att jag var kär i dig. Och trots att jag måste ha varit jobbig. Men du fanns där och hade förstånd att inte vara mer än en vän, men den absolut bästa vän en människa kan ha. Och du betyder så fantastiskt mycket för mig, kära kära du. Alldeles för mycket för att jag ska kunna sätta ord på det och jag har varit alldeles för dålig på att över huvudtaget försöka mellan allt mitt gnäll och tjat som du fått stå ut med under alla dessa år. Men tack kära du för att du är du och för att du alltid så villkorslöst och obegränsat funnits där för mig. Det är det absolut viktigaste någon gjort för mig i hela mitt liv.

/E