Ja, visst ler jag. :)

Visst är det så att jag lider.

Visst lever jag och plågas,

men jag väljer helst att skriva om kärlek.

Jag kanske inte vill skriva tungsinta dikter om lidande.

Jag kanske tycker mer om att skriva om kärlek.

Kärleken som finns i mig, i mitt hjärta.

Lidandet gör mig stark, vis och kärleksfull.

Den som aldrig känt någon smärta.

Den vet inte vad villkorslös kärlek är.

Smärtan har öppnat min själ och mitt hjärta.

Människan är både jaget och själen.

Jag öppnar mitt hjärta och lever i själen.

När jag älskar lever jag i själen.

När jag lider lever jag i jaget.

Så därför väljer jag att leva i själen.

Där finns kärlek och glädje.

Där kan jag betrakta mig själv utifrån.

Där känner jag ingen smärta.

Bara kärlek.

Så, visst skriver jag om kärlek.

Visst ler jag när min själ är glad .

Men jag lider ibland. Men jag väljer att inte alltid lida.

Jag lider i verkligheten,

men inte ständigt.

Jag är närvarande i min själ.

Även om det stormar av orkaner utanför.

Jag lever i kärlek för att jag vill leva i kärlek.

Ja, i själen lever jag och älskar och är glad.

Min själ gör mig klarsynt och klok.

Den är inte rädd.

Den ler och älskar.

Den är jag. Ja, en del av mig.

Varför ska man ständigt plåga sig

och tänka på tråkiga saker ?

När man istället kan välja att leva i kärlek.

Jag väljer att inte alltid lida.

Jag väljer att leva i kärlek.

Villkorslös kärlek.