I ensamhetens tempel
skär jag upp mina ådror
sakta
medan det bränner till
svider
när bladet skär i huden
bladet färgas sakta
rött
djupt rött
mörkt rött
det droppar sakta
i en sista trotsig gest mot min ensamhet
gjuter jag den värme ingen vill dela
droppe för droppe
på
cynismens
ensamma nätters
krossade hjärtats
altare

droppe för droppe
med smak av metall i min mun
tungan som av bomull
öron som surrar
ögon som ser allt mindre
känner mig kallare

droppe för droppe
tömmer jag mig på den värme jag inte ska slösa på någon mer
Vill uppfyllas av tomheten
bli lika tom på kärlek som jag är trött att försöka ge
ser tomrummet närma sig