Det ropade i fjärran
ett eko av en lom
jag hörde som i drömmen
den kallade mig: Kom
som över vida vatten
och genom klarnad sjö
jag lade mina vapen
beredde mig att dö
då såg jag som i dimma
en hand som sträcktes ut
och anade en morgon
där allting nyss var slut
så började jag vandra
jag tror nog att jag sprang
och solens strålar lyste
och stora klockor klang
men sången som mig väckte
ur drömmens elegi
var lik den röst som lommen
nyss sjöng i drömmens tid
så när jag sedan vaknat
jag vet ej vem jag är
och icke var jag varit
och ej hur det var där
men mörk var lommens stämma
och ljus var klockans klang
och våta mina fötter
som uppå gräset sprang
så det är allt jag anar
att ljus och mörker finns
och vad som hänt i drömmen
blott mina fötter minns.