Låna mig dina ord

gör det

för jag saknar dem

oändligt

och jag vet

att det är höst

och jag förmår inte att älska

som då

det känns bittert

som komposterade löv mot jordens yta

det känns

jag känner det

det smärtsamma

och det vet du?

men jag har glömt bort hur man älskar

och allt jag känner

är regnet

som faller ned på min kind

jag vet

jag borde älska så

jag vet

jag borde vara en ängel

som då

och jag borde fortsätta

att älska?

men det är svårt

när allt du gör är att såra

och ibland måste jag påminna mig själv om

att jag bara är en ängel utan vingar

en sån som inte kan flyga på riktigt

för jag är bara

en människa

av kött och blod

men vet du 

inuti mig 

 där finns det något mer

något vackert

något starkt

något oändligt stort

det man kallar 

kärlek

ja

inuti mig bor en ängel

och ibland kan jag faktiskt känna dem

mina vingar

och om jag någon gång glömmer det

så kan jag läsa denna dikt

från henne

hon som lånar mig

sina ord

hon som är en ängel

inuti mig