Bland höghusens avskalade grå betongyta vilar glömskan som rymt från sorgen och smärtan den vilar där bland parabolerna Där i ångest och försmädan, bävan för att våga sig ut ta ett kliv från skalet som skyddar mot allt, nåja utom såren som är rivna i blodet genom alla åren som förtappade gått Ligger där i fosterställning armarna runt kroppen jag finns inte jag är inte inte jag jag Bedövad av smärtan att se sig själv i den där förbannade spegeln, som blev kraschad och splittrad men bitarna splittret de finns där skitet finns fortfarande kvar Plockar spegelminnen ur min sargade själ bit för bit fan vad jag blöder sorgen och minnena, skit bort med er, jag vill ju jag vill börja leva Ge mig hopp Ge mig mod ännu en dag Känner mig så svag hjärtat som blöder tårar som trillar alla dessa känslor som svämmar över Dränker mig i min sorg den rinner av mig fyller golvet rinner ut genom dörren ut till oändligheten Stanna där du skitiga skam kom aldrig tillbaka, vill inte se dig igen, vill bara leva, ja jag vill bara leva livet