När bergen tycks för höga och livet känns för tungt då går jag in i min själs trånga boning Där sluter jag armarna om mig själv, jag dväljs där i min ensamhet av sorger så svarta Tårar av ångest som skriker i min hjärna, skakar av sorg vill bara stanna kvar i det som var Men när det är dagar av sol då lever jag upp, ja jag kan klättra till den högsta topp i glädje och yra Jag kan för andra bedyra att livet är toppen fast det är lång väg dit upp