Jag vaknade i soffan. Hjärtat knep- sådär, som det gör när man inte vill gå upp. Kroppen värkte ilsket- talade om för mig att jag hade fått nog. Tankarna for. Jag hade ett livsviktigt val att göra just idag. Kände att jag hade fått nog av människor som pratar bakom min rygg, kalla ögon och nävar som slår i bord. Jag hade förberett mig. Idag på mötet skulle jag äntligen våga tala om hur jag känner. Be att få gå. Känna mig fri. Jag kände efter- jag var inte rädd.Oavsett vad. Jag var stark. Jag valde att våga leva.