Vid havet

hon sitter

hon lägger i sin hand

en sten

känner 

det lena mjuka

den talar till henne

hon lägger den mot sin kind

trycker den försiktigt

mot sina mjuka läppar

hon ler

känslor vaknar

av ömhet

hon älskar den stenen

naturligt

betraktar den

hur vacker den är

slipad av havets vågor 

miljoner år har passerat

burit den fram

slipat den

format den mjukt rund

vacker 

kanske som solen 

kanske som själen

hon älskar den stenen vid havet

lägger den försiktigt i sin ficka 

bevarar den ömt

för den påminner henne om det

om det hon älskar

i evigheten