Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
och hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar

Den reser genom seklers obarmhärtighet
i ögonblicket där en känsla landar
och väcker i mitt hjärta minnet
av modern som jag såg på sjukhuset igår

Hon bar igenom korridoren
de två buketter hennes son fått givna
de röda rosor med små vassa törnen
de gula vårens tulipan och solskenslöften

Så vördnadsfullt jag öser vattnet
och fyller kärlen som hon bett mig om
och hennes trötta ögons trötta leende
var samma som han fann, herr Michelangelo

Det var ju inte detta som hon drömde om
när sonens mjuka lockar lekte nära bröstet
när hennes händer smekte sonens fötter
och framtiden låg spegelblank och ren

Du har i varje liten människa nedstigit
i var mans öde spåras också ditt
och därmed ävenså din moders tåreflöden
med alla tiders moderstårar bildar ström

Den milda moderns ömma blick
i stenen varsamt ciselerad
och hennes utav sorg tafatta händer
som fjärilar med svepningstyget fladdrar