de orden du ger

de som ger

ger mig mer

de är mina

sådana jag tröstat

glatt stöttat bringat

andra till klarhet

medmänskligt med

händernas vita hud

kylda av spelande piano

kylda av skrivande poesi

värms upp genom dig

kylans grepp genom mig

genom stroferna tonerna

det skakar kroppen

tills nu då du håller om

värmeelementet genom dig

in i mig sakta vågorna går

drar mig närmare mitten

av mitt jag som flytt en bit

trauma som idisslas

i den stora jordemoderns mun

vill betrakta det men ordar om det

det jag i mig som flytt

det vill slingra som en ranka

bli till ett trassel av garn

röda trådar utslängda, daggmaskar

måsarnas skrin av lycka finna mat

måsar inga måsar, det är gamar

som kalasar in på bara benen

det river med mig tills trasor

kalla beniga rester trasor återstår

återstoden är dessa kalla händer

en del av återvinningens momentum

som snårskogar översvämningar

tusen nålar aldrig möjliga att stoppa

det skulle ta några år att läka

läka salt ur de sår som högg djupast

efter det skulle allt vara över

men se det tacklar mig av stigen

stigfinnaren mördas med stoftet

som blir i urnan övergivet

som måste dö för att överleva mig

skatta mig - vara villig ta mitt tillbaks

det ger

att du ser

vad i mig som lever

som vet vad jag är

blommorna hisnande vackra

det du ger mig

det vackra finns - jag finns

de dagar traumat idisslar

händerna blir kalla

vitnar kroknar över pennan

stretar med pianots tangenter

ge upp?  är inte jag!

men att ständigt försöka

slå det ifrån mig - det som var

blir det som gör detta med mig

det är själva on- knappen

spolar av och vaskar fram mig

ordens myriader av möjligheter

tonernas ofantliga kombinationer

föder mig med nytt som blir mitt