Havet frågade henne

är du lycklig?

Har du fått allt du önskat i havet?

Hon funderade så en stund,

kände efter i sin själ,

hur det kändes?

Hon hade gjort så mycket.

Mycket som var gott.

Mycket som var rätt.

Men, det fanns så mycket,

som hon borde ha gjort.

Det fanns vägar.

hon kunde ha tagit,

men aldrig tog.

Det smärtade henne att känna så nu.

Hon visste det ju inte då,

under himmelen?

Havet var så vackert förr.

När solen gnistrade i det.

När havet kluckade.

Havets vågor slog mot bryggan då.

Hon kände sig trygg.

Trodde att hon hade tid.

Och alla båtar som for förbi.

Vita segel.

Hon log.

Hon ville följa dem då.

Vackra stiliga skepp.

Fyllda av skatter.

Men hon tog dem adrig i sin famn.

Höll dem bara i sin hand, en kort minut.

Gav och gav

och gav

utan att tänka efter.

Vad ville hennes hjärta?

Om hon hade vetat då,

det hon vet nu?

Visst hon sjöng inom då, ibland.

Och många älskade henne,

för hennes sång.

Men hon förstod aldrig sitt värde.

Hon var ju bara ett hav,

ett hav i mängder av hav.

Och världen var så stor.

Hon flackade med blicken.

Riktade in sig på fel hav.

Kände inte efter. Vad ville hon?

Vad ville hon med havet?

Hon ser det nu.

Med andra ögon.

Vågorna är högre nu. Hon skulle ha vågat.

Varför?

Hon var en vacker våg då.

Den vackraste, sa många.

Men hon förstod det aldrig.

Att hon hade gåvan,

att ge sin sång,

sin röst,

sin kropp, sin dans

den magiska dansen alla vågor kan.

Visst,

det var klart nu,

men alldeles försent?

Havet frågade henne

är du lycklig?

Har du fått allt du önskat i livet?

Hon funderade så en stund,

kände efter i sin själ,

hur det kändes?

Hon visste svaret nu.

Hon bar det försiktigt 

i sin själ.

Där fick det stanna.

Förevigt.

 Copyright © 2016 Ninananonia