vad dina händer gav

jordens mustighet

det tatuerade skinnet

liksom veckad spets

sammetslena ögon

hårt snörde banden

kring släktledens ro

slog näven i bordet

röt åt svaghetens demon

upp upp UPP till kamp

reträtt är för de fega bara

dina nävar stred för livet

den fagra gestaltens vilsenhet

vandrade stilfullt ut ur rummet

smekte bort all den råaste smärta

med ögonkast fyllda av kärleksmakt

reste genom tiders rotsystem

ylande nätters kylslagna sång

mot en tidsintervall av råhet i

minnesdomänernas inmutning