Jag måste prata med någon,
sa du


det var andra gången
jag lyssnade till din gråt
i telefonen

så liten rösten blev
när du berättade
att din dotter
städar bort sig

kastar och rensar undan

det gör dig så ont
att stå och se på
hur hon gör sig redo

för avfärd

Du kan komma och sitta i mitt knä,
sa jag

Ja, viskade du.

Sen bar tystnaden våra tankar mellan oss
i luren.


Tills du kunde släppa och gå vidare
ett tag till.