jorden var svart och tung

regnet föll som aldrig förr

bonden rev sitt yviga skägg

tog sig för pannan i förtvivlan

dagens sista strålar vek ned sig

mörkret svalde den gamle mannen

vilseledde honom in i depression 

han stred med de ljusa bilderna

mörkret fördjupade rynkorna

den arma kroppen förbleknade

sinnenas vitalitet förtvinade bort

hjärtat slog allt svagare och svagare

vinterfrosten tog sitt grepp om allt

tjälen bröt sig djupare och djupare

rötterna ropade i den djupa snön

det fanns ingen som kunde lyssna

de satt alla på ölkafét "dysterkvist"

där de drog djupa suckar av klagan

ingen hade ork att skotta eller ploga

de var upptagna att måla fan på väggen

bonden visslade i högt i motvinden

märren stod ovetandes om kallet

den gamle mannen stred i tysthet

liksom rötterna ropandes förgäves