vattnet låg spegelblank men under ytan lurade den verkliga verkligheten. i de lugnaste vattnen simmar de fulaste fiskarna kan från idag ha fått en helt ny innebörd. ibland är det de vildaste fiskarna som får de lugnaste vattnen. andra gånger kan de mest erfarna fiskarna nappa på kroken de varnat andra småfiskar för att nappa på...

snaran drogs åt kring halsen. ingen kunde se eller ana. steg fann henne. det var mardrömmens illa varslande steg. det var hennes egna steg. hon reds av fantasier och rädslor. så inne i fantasin var hon att mardrömmen blev sann.

kamraterna avrättades en efter en, trodde hon. där satt hon och väntade skräckslaget. kanske var det han. det var han, pojkvännen, trodde hon plötsligt. alla tycktes som i en konspiration med varandra. verkligheten blev mardrömmen och mardrömmen blev verklighet. men utanför tankarna i huvudet hände inget av allt detta.

det var och förblev en hemlighet. men någonting måste ju vara sant tänkte hon. så fel kan jag väl inte ha om allt. men ingen fanns där som såg hur allt hon upplevde i sin fantasi tog form och kom till verklighet. vad måste hon göra för att bli trodd.

hon satte sig ned och slog sina kinder. skrek gälla skrik och sprang sig andfådd. hon ropade ut i den iskalla vinternatten. snön hade smält bort och det var becksvart. nymånen lyste svagt på himlen. hon kastade sig ned i en dikesren och rullade sig i lera. strumpbyxorna och trosorna slet hon av sig. hon tröck sina naglar in i skinnet mellan låren och skrek rakt ut av smärtan. ur sitt hår slet hon stora testar och bankade med knytnävarna mot pannan sin. nu såg hon ut som hon varit i slagsmål. för att inte verka misstänkt slog hon sina underarmar mot en gren om och om igen. det var för att få det att likna motvärnsskador.

innan hon lämnat huset för att skada sig för att sätta dit sin pojkvän hade han haft ett samtal. hennes föräldrar vägrade låna henne mer pengar. domen hade fallit emot henne om snatteri. och hennes syster ville inte ha något med henne att göra. hon kände sig ratad av alla. nu var hon tvungen att på något sätt återvinna deras sympati...

pojkvännen hade tappat tålamodet efter att hon bråkat med honom och alla omkring. han hade sett hur hon blev sämre och sämre. som om hon inte ville se sitt mående. den lilla sonen de hade tillsammans skulle nu ingen få ta ifrån henne. socialen och psykiatrin hade varnat henne och sagt att hon måste lugna sig annars skulle de skriva över vårdnaden på pappan. nu bet hon sig i läppen så det rann blod ned över det vita linnet.

hon skar upp sina handleder med ett kontokort som hon brutit sönder. det skrapade bara på ytan. men hon visste ännu inte hur djupt hon ville skära. allt medan hon skadade sig mer och mer insåg hon konsekvenserna. de skulle ta honom nu om de såg henne så här.

en man med hund gick förbi dungen där hon låg. hunden nosade upp henne och mannen larmade polis. väl hos polisen kunde hon inte erkänna sitt eget ansvar till skadorna. det skulle betyda att socialen tog ifrån henne rätten till vårdnaden efter allt. därför ljög hon och sa att det varit pojkvännen. polisen verkade dessvärre tro henne.

nu hade hon fått nyfödd energi till sin fantasi och orden vällde ur henne. polisen var helt ovetande om hennes mardrömmar som nu togs till verkligheten genom dem. de begrep inte att hon varit inskriven för en psykosliknande psykiatrisk diagnos bara en vecka innan. flera poliser beskrev dådet hon utsatts för för henne som att hennes pojkvän måste vara avskyvärd. på grund av detta skulle det bli en lång och plågsam uppväxt för deras gemensamma son. hennes föräldrar kontaktades. de åkte till Gävle med ilfart och systern hennes kom med. vad Polismyndigheten såg som en stöttande familj var egentligen en familj som gett upp.

en familj som alldeles innan vänt sin dotter och syster ryggen för de inte visste vad de skulle tro. nu trodde de på polisens uttalanden om pojkvännen. han var ett as och ett skumrask. vem skulle tro på ett sådant bestialiskt påbrå.

för varje ord hon släppte vann hon de andras förståelse och medkännande. för henne blev det likt ett rus. att berätta om fruktansvärda upplevelser blev liksom en överlevnadsstrategi. hon skulle aldrig riktigt kunna sluta ljuga för då visste hon att hon skulle förlora spelet. på sjukhuset dit de tog henne fick hon morfin och citodon mot smärtorna. det skapade sedan grunden för en redan påbörjad tablett-missbruksproblematik. det i sig gjorde lögnerna än mer levande och utstuderade.

hennes mamma bad om förlåtelse för att hon tidigare ifrågasatt sin dotter. pappan hennes var argare nu på pojkvännen än någonsin. förut hade ilskan riktats emot henne för att hennes egen pappa såg hur dåligt hon skötte sitt föräldraransvar. han hade tidigare sett att pojkvännen tog hela ansvaret för deras son. dottern hade hela tiden gjort sig sjuklig och skyllt ifrån sig ansvar för hemmet och ansvaret för barnet. men nu stod de där plötsligt enade. trots att de bara dagarna innan hade förskjutit sin dotter och syster.

det dåliga samvetet lockade dem att dra förhastade slutsatser om händelserna. polisen beslutade därför med bakgrunden av en lögn att gripa en ung oskyldig kapabel förälder till ett barn som skulle komma att sväva i livsfara med sin psykiskt instabila mamma. men ännu skulle de inte på många år begripa konsekvenserna. att de alla tillsammans liksom insamlade i hennes fantasi skapade ett monster som skulle förgöra ett litet barn och förvandla honom till en ung man utan gränser...