Det var mitt första jobb
den sommaren jag slutat skolan
och socialförvaltningen sa till mig
att några hade slutat där...
men att det skulle va så här-

så sorgligt och så svårt att komma in
i gruppen utav ledare förstod jag ej
jag visst inte då ju att en tjej
som kommit dit sin allra första kollodag
gått ner till sjön alldeles själv ett slag
och ingen såg och visste ingen räknade
och efter första fikat när man märkte alla letade...

-hon vandrade ibland iväg ifrån det trygga-

så flickan hon som krampat där på bryggan
låg död i vassen som en livlös båt
men med ett leende på läpparna och ganska våt...

så det var alltså därför som jag plötsligt fick ett jobb
och kanske var det därför som de tyckte jag var snobb
som lekte glada lekar med de små
och alltid på nåt sätt blev över när man skulle vara två och två.
Som det kan gå.

Jag minns det brev
som mamman skrev
att det ändå var bra
att hon dog lycklig
i det fria
och inte på ett hem
som det ofta var då.

Som det kan gå.