Du är styrka du är mod

i ditt hjärta är du god!

på golvets tiljor rullade gruset in och slet fram en patina... räfflor av uppslitna årtusenden... hur tjockt var trädet, hur gammalt... flera tusenåriga träd strök mot foten... de fötter som alla trampat ned och slipat... gruskornen från närbelägen raserad stad... en stad slipad till sista stoftet... en utraderad profil mot en brinnande himel... skanden, längtan och vemodet stod i dörrhålet som väktare... rummet gav plats åt sorgen liksom all den gråt tusen år orkar att bära... katakomberna fyllda av bevis för mänsklig förlust... barn och unga levnadsglada hade stupat där ute... återseendet av deras stoft liksom stadens väckte djupa insikter... dock doldes handlingskraft tillika hoppets elixir i den täta smoggens tjocka... barnet kröp hade ännu inte lärt sig att gå... mödrarna förmanade sina unga... en poet skaldade utanför templet... folkhopen tätnade allt mer kring henne... barnet lärde sig att recitera repeterande ljudbilder... ao.o.o.o ui.ojjo.gogouhhhhh... poeten tystnade... folkhopen vände sig mot barnet... morgonhimlen rodnade av vördnad... tystnaden nådde... lade sig folket ned eller föll det... barnet lärde sig just att gå... ljuden hade börjat formas till ord... folkhopen reste sig... poeten famnade barnet... moderns ögon speglade allt med sin hänförda blick... hennes kärlek sammansvuret med barnets... hon log mot sitt älskade barn... till poet är du född...