skrockande skata kråkan reta

barnen ropar och stretar

rimmar kråkor kan tänka

en tanke på den vi skänka

jag har suttit ensam här

mitt krax låter si sådär...

en bit plast i strupen sitter fast

det är nog därför ni bara hör rasp rasp

jag skulle gå på kråkting

men av det blev ingenting

istället stannade jag på gren

tills månen steg i timmen sen

man har försökt att skjuta mig

man har försökt att förgifta mig

man har matat mig med skulor

missat har dock alla deras kulor

en skata blev i mig saligt kär

undrar varför skator gör sådär

de har väl inget annat för sig

så kan det nog ock sluta för dig

en dag ska jag flyga vidare igen

men det skjuter jag upp till sen

minnet av en fölorad kråkvän

vemod ni människor känner sen

ni kommer sakna mitt krax i grannskapet

mitt signifikanta rasp från strupen skrapet

i solnedgångens siluett jag öppnar gapet

sväljer solen likt ett bär sen hörs bara rapet

natten kommer en dag till jorden för att stanna

jo lyss till mina kraxande ord de är ju sanna