sida vid sida i tid och otid

söker de ta andan ur individerna

de som smyger i periferin

lockar med anonymitetens guld

där bakom parkbänken duckande

synliga för de osynliga ... sedda, hörda

kommer skuggan i ljuset och bleker

de drömmar som sökte finna sin mening

kraffset under jorden vittna om utbrytandet

parkbänken kommer att välta och kastas ikull

där blottläggas ur skuggan ansiktet på den levande

den som ändå trott på sig själv trots motgångarna

om än denna levande gestalt i form av en staty

skuggad i sig speglad kanske av dig och mig 

bänken som ligger ned speglande ödets ironi

väcker missmodet och fruktan till liv inom en

så stadiga skulle fundamenten vara men nej

skulden den pålagda skulle bäras med stolthet

allt medan hoppet om en framtid blåstes ur hågen

varför ens hoppas på eller försöka tänka framåt

att morgondagen skulle vara bättre ens... ... ...

antingen regnet dränkte eller torkan förgjorde 

skulle jorden gå under och vi gå under med den

vad var då att önska eller drömma om att få något

villfarelsen att inget var någonting värt alls dräpte

synliggjord blev aldrig idéen om en ny morgondag

djupt trängde hopplösheten in i DNA-et och muterade