hon vandrade i skogen... inte mot den eller till den... hon vandrade med skogen... inte genom den eller ut ur den... hon var en skogslivskvinna född i en mosse... skogens väsen kände hennes fötter väl... den bar henne upp och genom dagarna... myrens pors smekte ömsom pilade hennes anklar... mossmattorna skingrade hennes oro... stenarna utgjorde en kittlande känsla mot fotsulorna... skinnet rodnade av enens beröring... björken lindrade svedan... dess safter stillade vreden och fick henne att somna djupt...

de dagar solen brände sköljde tjärnens vatten saltet ur håret... sedan likt en lotion mjuknade skinnet av skvattramets timjandoftande rotsaft... mellan tårna skingrade gräset hennes ömhet och förvandlade den till superkrafter... allt medan vinden bar med sig hemmadoften hon längtade... men nu var skogen hemma, det hemma där björktrastarna skvattrande skränande sjöng i gryningen... aftonen bar med sig ljumma dofter av mognande knoppar som snart skulle slå ut... och hon skyndade att iordningställa sig knopparnas studentexamen...

nu efter att frosten lagt sig skulle hon få se åkerbärsriset slå ut... och få njuta den sötaktiga doften av åkerbärsblomster... de nyvakna humlorna som surrande skulle sjunga studentsången över skogsgläntan invid bäcken...

där cirkeln skulle slutas i en drömlik beundran över existensen... medan vinden susande i starrgräsets frökapslar skulle brisera i en storm... uppdagas skulle de svarta fågelstrecken av återvändande tranor... de återvändande ljuden från struparna av sångsvanar nå hennes inre med ljusets hopp... myggornas idoga surr skulle väcka henne under de ljusa nätterna... morgnar skulle fyllas av kliande stick... ettermyrornas syrliga dofter som spred sig vida ikring... som fick hackspettens ungar att lära sig fånga födan själva...

blåvingarnas kläckning fick myrstacken att översållas av dess blåa skimrande vingar... just där skulle hon möta sina likar... kämpande individer bortstötta eller självvalt befriade från staden... där skulle de i trans med naturens sångfyllda nätter vagga sina kroppar till den helande skogens rytmer... som skogsljuden skulle deras själars eko aldrig klinga ut... solens strålar aldrig bleka deras gestalters skinn till genomskinlighet... med svarta fötter skulle deras barn aldrig gå... för om vart annat skulle markens örtbädd tvätta dem rena... magarna som mättas av fisken, bären och grödan...

en skymt av skogslivskvinnan och hennes likar kan vi då och då få... inte som en dela i en skog... aldrig som en del av en uppenbarelse på en skogspromenad... nej hon skogslivskvinnan är i ett med vårt inre med allt vad naturen bäddat in i vårt DNA... skogslivskvinnan och hennes likar är för alltid sammansvuren med den urmänskliga människans vara... så när du går in i en skog vet du hur stigen skall undvikas... hur du autonomt skall falla in och ut över den orörda mossans bädd som mjukt omfamnar dina bara fötter... men endast då och när du vågar låta skogens väsen beröra dig ända in i själens djup... kommer de fram skogskvinnan och hennes likar... för att där släppa fram varifrån du en gång kom... och låta dig få bli en av dom...