Jag var elva år. Jag hade koll på tillvaron. Stenkoll.
Vi bodde i Bulawayo, jag hade fått flytta hem igen, för här fanns ju en skola som jag kunde gå i.
Jag hade en fin cykel, cyklade snabbt till och från skolan flera gånger om dan ibland. Jag kan nästan ännu minnas hur man hittade dit. Min bror gick i samma skola, men min syster gick i Kindergarten en bit bort. Mamma brukade lämna och hämta henne, tror jag.
Vi hade snygga skoluniformer, inte schackrutiga grönvita klänningar som på internatskolan, utan ett mönster med tunna gröna dubbla ränder i rutigt över vit botten. Och så blazer och hatt förståss, i grått. Med skolfärgerna på hattbandet. Och skolans emblem på bröstfickan. Grå eller vita strumpor och bruna skor. Flätor.
Det var en stor skola med massor med barn i klasserna, alla vita, förståss. Apartheidlagarna var självklara för alla. Min klass var en A-klass, de 49 duktigaste i min åldersgrupp trängdes i klassrummet. Vi satt pojke/ flicka/ pojke / flicka för att vi inte skulle sitta och snacka på lektionerna. Man var ju lite rädd för killarna...
Och så skrev vi flitigt av allt som läraren skrev före på svarta tavlan.
Min bror gick i en B-klass. Där var tempot lite lugnare. Men hans fröken tyckte att han var en mes och skällde på mamma som skällde tillbaks. Han fick visst vara en mes, om han ville. Min bror hade problem med att läsa engelska, hade just lärt sig att läsa på svenska när vi flyttade dit. Han hade det ganska kämpigt.