Vi åkte runt i en skraltig bil (missionärsstuk...) och tittade på sommarstugor. Jag minns en med en klippa som låg i dagen, och stentrappor. Blåsippor.
Den som de köpte låg rätt nära en sjö och en skog. Det var ett litet skruttigt hus på tomten. Jättestor gräsplan, en björkdunge och lite tall och gransly.
Ett jätteprojekt drogs igång. Ett projekt med mammas drömmar och pappas krafter inblandat. Vi skulle ha ett paradis där.
Pappa köpte en gammal kåk och flyttade dit och byggde upp den så den satt ihop med det gamla huset- den biten han inte rev. Min bror hjälpte till jättemycket, systrarna med. Jag lyckades smita undan en hel del. Jag var ju inte så glad åt att dansa efter pipan och piskan. Beröm eller skuld.

Jag hade en ganska lycklig tid med mycket metande, snickrande, svampletning i skogen. Jag kände snart varenda stig och alla kantarellställena i närheten. Bara stack iväg och njöt FRIHETEN.

Köpte en kanot som jag renoverade och sen kunde paddla iväg med. Vi var där alla helger vår och höst och hela sommarlovet. Livet var primitivt, men det var vi ju vana vid. Många vänner till familjen kom på besök, och mamma lagade mat till alla. Och pratade om hur billigt allting var- grönsakerna från trädgården och osten från min morbror- det var bara köttet som hade kostat, och det var extrapris! Som om maten vore godare för att den var gratis!
Ibland kom nåt av hennes Norrlandssyskon på besök, min mamma hade 15 syskon! Eller någon av pappas. De var fyra. Alla sattes helt självklart i arbete, det var som ett läger. Och de grävde och lyfte och spikade och bar och berömde de vackra blommorna.
Men jag smet iväg och sprang i timmar i min underbara skog.
För jag hörde inte ihop med släktingarna.