Solstrale HAVETS NÅD
havet slog mot klippan dropparna föll mot strand havet brusade upp mot klippan regnet sköljde bort sand på strand
havet sa - nu orkar jag inte mer inte en enda droppe till för då ja då kommer jag svämma över
regnet bara föll - på strand i sand
havet mindes inte sedan vart klippan fanns inte kunde havet se sanden mer på stranden
regnet bara föll i havet som det alltid gjort helt utan någon agenda föll regnets droppar
havet stillade sig inte utan kände sig manad det var vinden som hade manat på havet... förlåt mig regnet att jag trott det var ditt fel men regnet bara föll och föll som ingenting
vinden piskade och piskade skummet i havet havet väste och fräste och försökte med allt men vinden bara ven och ruskade havets inre
till slut orkade inte havet och slutade att våga vinden mojnade och tappade intresset för havet nu for vinden utan motstånd rakt fram över havet allt land och alla berg låg under havsytans beskydd
då kände havet en rörelse inom sig som ville visa sig som en havande moder kände havet något skulle födas plötsligt en helt stilla lugn vilsam stund skedde miraklet en liten varelse med rosa vågor i håret steg upp ur havet
havet blev förvånad och frågande - vem är du? jag föddes i ditt inre jag är din själ, en del av dig jag kommer för att be dig att våga för din skull låt inte regnet störa, låt inde vinden dig piska låt bara ditt inre våga vara den du är ... ... ...
Prosa
(Fabel/Saga)
av
Solstrale
Läst 431 gånger och applåderad av 19 personer Publicerad 2021-01-18 21:48
|
Nästa text
Föregående Solstrale |