Blind och döv häver jag mig ur den liggande ställningen, stapplar över de oöverstigliga hinder som av någon konstig anledning fyller min väg i jakt på klarheten. Jag kämpar mig fram till den höga tröskeln.

 -Tänk att de bygger dem så höga nuförtiden.

Det svartnar för mina ögon.

-Att vägen alltid är så lång.

Mina händer famlar framför mig.

-Där

Äntligen hittar jag den välbekanta konturen av min livräddare. Jag trycker på knappen. Det omisskänliga ljudet av rinnande vätska fyller mina öron med välbehag. En doft ljuvligare än något annat fyller mina sinnen när jag med darrande hand sträcker mig efter kannan. 

Där står jag med bägge händerna runt en vacker mugg fylld med den livgivande vätskan. Jag för den högtidligt till mina läppar såsom en kalk. Så sker miraklet denna morgon, som alla andra morgnar. Jag är ånyo redo för en härlig dag