Solstrale /En berättelse om destruktivitet och självupptagenhet hos vuxna som får oanade konsekvenser hos de barn som tar livet på stort allvar/ KOTTEN
hon gick till skolan med händerna i fickorna damen hon mötte var snäsig och gnällig... - du kan sträcka på dig hösäck! sa damen... hon fortsatte tyst förbi medan damen glodde
i fickorna bar hon en kastanj och en kotte de var minnen som fick henne att gå framåt kotten hade hon och mormor hittat tillsammans och kastanjen hade hon fått av farbror Björn en god gammal vän mormor brukade hjälpa
när hon försökte smyga in i skolan obemärkt kom det en känsla av smärta i kroppen fysiskt av alla blickarna hon avvaktade innan hon gick till sitt skåp i skåphallen nu hade alla gått på lektion och hon vågade ta steget...
på fysiklektionen skulle de arbeta i grupp det fanns inga ord hur tungt det kunde bli att stå nära någon, få en fysisk beröring... det var som elchocker som gick rakt igenom som att bli träffad av blixten så att det brändes inget fanns som kunde förklara varför det var så
hon gick hem till en oförstående familj som klagade det var aldrig tillräckligt någonting som hon gjorde de visste ju inte för de frågade aldrig hur hon kände ingen ville veta eller förstå därför tog hon till rakblad
den rakbladsvassa eggen skar fram bloddropparna de föll som tårar och vittnade om att hon fanns till de gestaltade en känsla av bedövning från smärtan efteråt var stillhet och lugn tillbaka inom henne igen
mamma och pappa skrek på varandra så det skar inom hennes lillebror kom in och ville sova hos henne inatt... de höll om varandra och morgonen kom utan återvändo
inget kunde vara mer trösterikt än kotten som hon höll hela vägen fram till skolan kände hon smärtan i kroppen och precis innan hon steg över vägen in på skolområdet då tog allt slut - en bil inför allas blickar körde in i henne
på en brits i ett rum med familjen samlad vaknade hon upp läkarna pratade med föräldrarna om hur de hade det hemma där gick det upp för henne än en gång - handlade bara om dem hennes hjärta stannade - det hon minns är kotten i handen hennes bror ser allt, han förstår allt, han är fem år de är vuxna det blir lillebror som får kräva att de ser henne en sista gång
de barn som finns i livet låt dem veta sitt värde! oavsett vem du är ge barnen insikt om deras vikt!
Prosa
av
Solstrale
Läst 334 gånger och applåderad av 11 personer Publicerad 2021-05-11 06:49
|
Nästa text
Föregående Solstrale |