ge mig en överdos av livet

döden är marginell

tunga dagar är avdragsgilla

lyckostunder ger högre ränta

än vedergällning

försök, du som vågar

ta dig genom smärta med smärta

bakomliggande orsak till uttrycket...

det var så att en dag steg golvet upp och klappade till mig

ögonen ville inte se klart för de var grumlade av sorg

en oförtruten förtvivlan och vrede hängde efterhängset mig hack i häl

det bet och slet i mitt bröst när jag iakttog hur Madonnan högg fingret

av Cupido och skröt om det

internationella kvinnodagen 1998 vaknade jag på ett hotellrum i Malaga

jag var misshandlad till en blå/gul varelse, hjärnskakningen fick mig

att kräkas om och om igen så fort jag rörde på mig

på affischer som satt på varenda reklampelare i staden

stod det "no pego tu marido" ... du förstår, slå inte din hustru...

först efter tre dagar kunde jag stå på benen, jag försökte ligga lågt

solbrillor på, han hade köpt stora nog... och en täckkräm på "El korte Ingless"

under de närmaste veckorna var jag i chock ... begripligt nog

jag kunde inte förmå mig, av rädsla, att göra någonting i protest

ännu lång tid efter den här relationen slutade, -99 efter en grav misshandel, fyra månader efter att jag lämnat honom, lider jag av PTSD...

detta mörka minne kommer upp varje dag...

jag har gått i trauma terapi, hos psykolog. tackvare alla mina uttrycksformer som stöttat min personliga utveckling har jag inte blivit tokig. men dock, det jag helst inte talar högt om det sätter jag inte stor bokstav framför. ett omständigt drömmönster, vägval och vanor för att inte nämna allt vad trigger och Flashbacks kan spela oss drabbade för ett spratt. i dag är jag fri utåt sett och han också eftersom han aldrig blev ställd inför rätta. systemet fungerar inte, för den som inte visste det...

när jag handlar i mitt centrum ser jag honom varje dag. varje dag... ibland går han fram till mitt sällskap och låtsas vara kompis, hjälpsam eller bara för att han har makten. många kvinnor lever så här, i kontexten av vad dessa respektlösa män tillåts av ett negligerande samhälle att göra ostört. en tjänsteman på kommunen tyckte att denne påträngande man skulle polisanmälas och hänvisade mig till att ringa 114 14. polisens jurister sa att så länge han inte pratade direkt till mig var detta beteende lagligt...? det beskedet gav mig sådan kramp i kroppen, som om jag återupplevde allt han någonsin utsatt mig för igen och om igen. sedan förbannade jag att jag och andra medkvinnor fötts till vår könstillhörighet Female...

den kvällen gick jag till sängs vid sjutiden fylld av sorg över min förlorade tillit till myndigheter, mig själv som kvinnovarelse, flicka, mor och syster och dotter... jag ville veta varför jag sedan fem års ålder utsatts för mäns sexuella frustration i alla dess former. nästa dag såg jag en film om hur gymnasieelever av kvinnligt kön blev dagligen utsatta i någon form för sexuella trakasserier. min världsbild var alltså sann. det var inte bara ett barn, en flicka, en tjej, en kvinna i vårt nutidssamhälle som var drabbad. sedan undrade jag om det var därför som inget gjorts. var det verkligen så att politiker, rättsväsendet, åklagarmyndigheten var hopplösa, uppgivna, cynister som inte längre trodde på frihet och självbestämmande över våra människokroppar. för övergrepp drabbar inte endast kvinnor, det drabbar människor, pojkar och unga män...

den dagens slutsats fick mig på fall mentalt. jag drog i ett halmstrå, och kände panik, skulle jag också ge upp? mina medsystrar och medmänniskor, mina vänner, släkt, tre döttrar, ende son och fem barnbarn (idag 7 barnbarn) vad är det för en värld som vi har att vänta i vår närmaste framtid? jag vill att hoppets lykta skall tändas, hur kan vi göra det möjligt tillsammans?

Om du läst allt detta vill jag tacka dig allra ödmjukast! Tack!