... i hemlighet tidskonvojen infiltrerade sig bland orden... bokstäver laddades med minor... tidsinställda minor som skulle brisera på skärmen... meningen var att osynliggöra och oskadliggöra läsarnas upplevelse av glädje... men folket reagerade inte som härskaren förväntat sig... glädje var nu något som inte längre var tillåtet att uppleva...

... glädjen var förbjuden sedan den gamle härskaren separerat... hans dotter och hustru hade gett honom ett ultimatum... om du fortsätter att förtrycka flickor och kvinnor kommer vi att överge dig... härskaren svarade med att lämnar ni mig kommer jag att förbjuda glädjeyttringar... han sa att han skulle minera glada bokstäver... men mor och dotter hånskrattade åt vad de tolkade endast som ironi... men nu när detta blivit verklighet blev de tvungna att söka reda på en lösning... de flyttade från palatset och härskaren övergavs åt sina egna beslut...

... ordfattigdom hade redan börjat märkas... orden var subventionerade och hade fått nya betydelser... det i sig var i enlighet med åtgärderna för att upprätthålla förbudet... så att säga härskaren ville hjälpa folket att hålla sig inom ramen för lagen... men tidskonvojen var ett starkt redskap som hackare hade skapat... hackarna arbetade för att befria orden... paradoxen blev att glädjeförbudet i sig blev kontraproduktivt... alla trodde att det var ett skämt rent ut sagt... 

... för var dag som gick märkte folket att bokstäver försvann eller omplacerades... men det tyckte dom bara var humoristiskt och såg som en satir... de läste med andra ord in och tolkade greppet som komiskt...

... härskaren som ville upprätthålla ordning och visa på gott ledarskap för att imponera på sin nya flamma var rasande... hans nya flamma tycktes imponerad av härskarens dårskap... det roade henne och hon hade alltid älskat komiker... sådana som ironiserade och drog allt till sin spets... i sin enfald trodde hon faktiskt att han gjorde det hela för hennes skull... och härskaren var överrumplad över att hon aldrig visade glädje... han kände ett lugn i att hans nya flamma var likt ett stenansikte... när han skådade in i hennes ögon såg han is i dom... härskaren blev nästan glad men rättade sig själv och väckte upp känslan av äckel...

... för att inte börja känna lycka fick härskaren bita sig i tungan... han inbillade sig obegripliga otäcka saker när han såg på sin nya flamma... usch tänk om hon är glad i mig utbrast han en dag till sin sekreterare... denne kunde knappt hålla sig för skratt... men glädjeförbudet hade extra hårda straff för dom närmast härksaren... så sekreteraren blev så nervös av att bli avslöjad att han faktiskt bet av en stor bit av tungan... blodet sipprade ut genom mungipan och där inför härksaren som... ja vad skulle nu hända... jo härksaren blev så äcklad och samtidigt lugn... han såg att det inte endast var han själv som höll tand för tunga inför glädjeförbudet... inte känna glädje, inte känna glädje, mässade han inom sig... och inte heller känna skadeglädje eller minsta lilla tacksamhet... nej nej nej, inte glädje eller skadeglädje eller tacksamhet, tänk på äckliga saker mässade härskaren i sitt huvud...

... phu! ... härksaren hade fullt sjå att sila mygg och svälja kameler... det var då rakt inte lätt att efterleva sitt eget förbud... för var dag som gick blev härksaren medveten om hur komplexa glädjeyttringar var... det fanns så mycket i honom själv som var hat-glädje, hurra jag blev sjuk-glädje (eftersom härksaren tog till det för att smita svåra beslut), då fick vice härskaren fatta svåraste besluten... då tänkte härskaren "vad glad" ... eh där fick han sig själv att bita av sig hela tungan... den flög rätt ut när han hostade upp den... den landade mitt framför vice härskaren på bordet... vice härskaren började, skra...., men han bet också av sig tungan, för att hejda det, så den flög över bordet och landade framför härskaren... nu satt dom där och stirrade hålögt på varandra...medan de avbitna tungorna studsande skrattgruppade på bordet... 

... det fanns en liten uns glädje i att också detta var lyckat... fanns det inte paradoxalt nog lite glädje också i det här... tanken var fruktansvärd för dom båda... tänk vad hemskt och tänk vad otäckt... men tänk vad skadeglada alla nu också skulle bli åt dom... tala om att karma is a bitch... nu var goda råd dyra... vi måste ge en direktsänd intervju skrev härksaren till vice härskaren som genast ordnade för detta... 

... härksarens nya flamma satt en kväll med sin stumme partner... hon tänkte de mest fruktansvärda tankar om härskaren... och hon berättade det för honom... normalt skulle  en partner bli glad åt att någon var likasinnad... men de levde under glädjeförbudet och de måste föregå med gott exempel... dessutom var de i en direktsändning till hela folket... flamman till härskaren fortsatte bespotta och tala om de vidrigaste och äckligaste hon tyckte om härskaren... men härskaren kunde inte hålla tillbaka nöjet han kände...

... hela folket såg direktsändningen och de skrattade så de vek sig åt polemiken... folket hade aldrig varit så glada... och härksaren själv var utom sig av glädje i tron att alla nu hatade honom... det var droppen... folket älskade honom nu! ... fruktan, ja fruktan, det ville härskaren att folket skulle känna, inte glädje i en dubbelvikt skrattande folkhop... härskaren var rasande, men samtidigt ... ... ... åh nej, han kände glädje över sitt raseri... men så fick det bara inte... för härskaren var detta en katastrof, han var utom sig, och han kände glädje, nej, nej, nej, över att han känt sig utom sig... det fanns ingen väg förbi glädjen...

... vad är värst... att hatas för att man är föraktad för sin dårskap? ... eller... att hata sig själv för att man är en dåre som inte förstått förrän det är för sent?... att hålla masken vem kan göra det hur länge som helst... en dag kommer självironin om man har tur... det andra fallet är då man drabbas av en sådan djup självförnekelse att man blir tokig!... jag undrar om inte härskaren när han införde glädjeförbudet visade prov på det sistnämnda...