vem som helst kan föreställa sig hur det är att vara ensam ute en kall blåsig regnig natt -- jag hade nu sprungit mina fem kilometer på enmils slingan när jag stötte ihop med en främling -- rädslan rann in i min stelfrusna kroppshållning av att ränna in i någon som kräver omedelbar respons -- Du!!! Sade han, ... , -- han tog mig över mina överarmar bestämt, och fortsatte -- Du! du ska inte lägga näsan i blöt! -- nej nej nej! Jag är inte "lägga näsan i blöt typen" det är lugnt, släpp mig! lugnt och fint -- han släppte mig och skärskådadade mig från topp till tå -- nu, Du!, han hejdade sig och drog efter andan, kollade sig omkring, och släppte mig och bara stack in i skogen -- jag hann tänka innan han lämnade hur ser han ut, mörkt hår, rak näsa, sidbena i virveln till vänster, isblå ögon, insjunkna kinder, rakt hakparti, bred hög panna -- jag suckade djupt i den svala novemberluften och hann tänka, fan, fan, fan -- stressen rann upp och jag visste eller anade vad han syftat på -- torpet det måste ha handlat om vårt torp och den gamla gubbens berättelse -- jag fortsatte springa kvarstoden av enmilssträckan -- kollade över axeln ett par gånger, sedan tänkte jag, lägg av, oroa dig inte, det var bara ett misstag --

väl hemma berättade jag om upplevelsen för min man -- ja du, vad ska vi göra, frågade han -- jag tror vi ändå måste kontakta polisen, tror du inte? -- jo, jag tror, men vänta, har vi inte en gång träffat någon, typ, privatdetektiv eller så? -- jo, men du, ja, han, vad heter han nu, jo Bert Grenkvist, du menar "han", kufen? -- ja ja, just han tänkte jag på -- vi skrev ned alla våra iakttagelser noggrant i kronologisk ordning -- sedan mailade vi Bert Grenkvist med hopp om svar -- dagarna flöt på och blev vardag -- vi hade nästan glömt att vi mailat privatdetektiven när han en kväll knackade på hos oss...

Bert tittade på bilderna från torpet -- sedan kollade han Google Maps flygfoto och Lantmäteriets flygfoton och jämförde bilderna från före försvinnandet av gubbens fru med efter -- vi kollade på varandra när vi såg en förändring i den västra strandängen vid båthusen -- allvarligt!!! utbrast min man och jag i kör -- Bert samlade sig en kort sekund -- vi får kontakta utredaren av försvinnandet av "gubben" Krister Munter -- nej, du menar väl gubbens frus försvinnande, eller va? -- ja, svarade Bert, bådas försvinnande, Oskar och hans fru Lisbeth är nu borta -- du skämtar!!!??? utbrast vi i kör -- men de nya ägarna har du pratat med dom också, eller? -- nej det blev svårt, eftersom, ingen står registrerad på torpet idag -- vad menar du? -- jo, det är så, att när du flyttade ut, fick pengarna för köpet, där efter avregistrerades fastighetsägarna sig från torpet -- så vi har alltså ingen vi kan kontakta -- nej, de har hemligstämplade personuppgifter allt sedan dess, svarade Bert med något lurt i blicken -- men vem äger torpet idag -- jo det ägs av hembygdsföreningen som fick torpet -- Bertil fortsatte, efter en lång suck, jag har ordnat ett möte med ordföranden, John Abrahamsson, han kommer hit om en stund -- min man och jag blev överraskade -- vi ville hoppas på att det skulle leda till något...

John hade mycket att berätta under samtalet med oss -- det tycktes som om hela samhället kring torpet försatts med munkavle -- men John ville att vi skulle känna oss trygga med att en grupp inom hembygdsföreningen lade stor möda på att hitta "gubben och hans fru" -- även denna grupp hade reagerat på den västra strandängens förändring -- men polisen hade helt förkastat idén på att söka där -- får jag tillägga en sak, sa jag, jo jag har känt att det är något som inte stämmer -- gubben blev så utmattad vid tanken på sin gumma, som om han nästan var skuldmedveten -- Bert, tillade, nej det var nog inte skuldmedvetenhet gubben uttryckte -- gubbens "Oskars" anteckningar, dagböcker har jag läst, och min slutsats är att gubben trodde att hans gumma " Lisbeth" levde -- men att hon medvetet gömde sig, för att rädda honom från represalier -- vad då, har gumman gjort något eller vad menar du? ...

Bert förklarade att gubbens gumma Lisbeth ingått i en underrättelseverksamhet som var hemligstämplad -- men vad innebär det, sade jag och min man i munnen på varandra -- menar du att någon ville hämnas gumman, tysta henne, genom att hota med att plåga gubben -- ja, ungefär så, svarade Bert - hembygdsföreningens grupp har forskat lite på vart ev gumman kan ha tagit sig undan -- vi ska åka dit imorgon, ni kan inte följa med, eftersom de endast godtagit oss två att besöka gården -- tror ni att gubben och gumman är där? -- inte säkert, men någonting annat gömmer sig där kring  torpet som vi inte riktigt får grepp om -- John och Bert tackade för sig och gav sig av...

vi satt som stumma efter mötet med Bert Grenkvist och John Abrahamsson -- vi tittade på varandra och satte på teven -- på nyheterna visade de en skogsbrand -- vi kollade på varandra -- men, vad i, utbrast min man -- ja det är skogen norr om torpet som brinner, men herra gud, vad är det här för sammanträffande -- vi kunde faktiskt inte riktigt fatta hur synkroniserat allt tycktes vara -- det är ju nästan som om allt är iscensatt på något vis -- ja, svarade min man, det är efter varje gång vi pratat om torpet något skumt skett -- ja, du!?, jag har en idé, vi kontaktar journalisten, Stig Volt, så får vi se vad han vet -- min man höll med och vi skrev ned dagens iakttagelser, mötet vi haft med Bert och John och skickade ännu ett email...

veckan förflöt utan någonting skedde och ingen tog kontakt -- på fredagskvällen bunkrade vi upp för filmkväll och mys som alltid -- vi började med att slå på nyheterna -- " En bil med fyra personer har påträffats nedbrunnen i Östahög norr om Gottlunda. Polisen är ännu förtegen om olyckan men vill varna trafikanter att köra väg A5. En skogsbrand ännu ej under kontroll härjar i området. Boende i området evakueras." -- vi tittade på varandra... nu satt vi i telefonen med nyhetsredaktionen... De meddelade oss att journalisten deras var försvunnen... -- vi kunde knappt förstå vad det handlade om -- händer det här på riktigt? -- vi frågade oss själva och varandra ifall detta var en ond dröm -- och hur ska en sådan sluta -- vi fortsatte anteckna, kolla de tidigare iakttagelserna, och satte upp en tidslinje -- vi kunde se att så snart vi frågat hade någonting hemskt skett -- vi, måste sluta fråga, och börja med att kontakta polisen...

Dagarna gick och polisen hade nu sökt igenom våra tekniska enheter -- buggar, avlyssningssystem och kameror hittades både i enheterna, i lägenheten, på fastigheten, i området och på toaletten -- vi fattade inte vem som satt detta i vårt hem, det måste ju vara någon av våra... -- nej det "måste inte" vara någon av våra -- ja men polisen har ju inte kunnat se några tecken på inbrott sade jag irriterat -- lugn älskling, svarade min man, vi byter lås och sätter själva upp bevakningskameror och avlyssningsutrustning -- en dag kommer någon att fastna på bild -- du, vi åker till torpet, och gör samma utbrast jag -- nej, älskling, det gör vi inte det är för farligt...

Polisens vakter stod utanför vår dörr en månad -- eftersom inget nytt skett avslutade de spaningen -- och eftersom ingen gärningsman kunde bindas till bilbranden, vilken vi kallade mordattentatet, så lades utredningen ned efter tre månader -- vi spanade kring vår knut och hade fått hjälp av en bekant att sätta upp kameror vid torpet -- vi satt klistrade all tid utanför arbetet och kontrollerade bilderna -- men utan resultat -- när det en dag kom ett brev i brevinkastet -- hej! Jag är Lisbeths syster Gudrun Ekholm! Och vill meddela att Lisbeth mår bra efter o ständigheterna. Hennes man Oskar har avlidit hastigt och hon vill att ni kommer på begravningen. Ni måste vara extremt försiktiga och bränna brevet när ni läst det. Begravningen äger rum i Storkyrkan i Guttsta. Vi har bjudit in flera hundra för att förvilla gärningsmannen. Vi vet ännu inte vem som mördade Lisbeths son... -- ... men herre gud, vad är det här, handlar allt om Lisbeths son?... -- jag fortsatte läsa brevet... Klädsel vit. Ros röd. Hjärta i rött papper att lägga ned på kistan vid graven... -- vi satt där med andan i halsen och ännu fler frågor i sinnena -- jag undrar hur mycket var Lisbeths son värd egentligen, eller Lisbeths hemlighet -- det är nog Lisbeths hemlighet som lett till sonens död, men det kan ju också vara så att sonen var ett ögonvittne till någonting hemskt -- ja, men om de nu inte vill bli avslöjade, hur kan de då ställa till det så att uppmärksamhet dras till dom... Du har så rätt, ... , men vad döljer sig vid västra strandängen? Kan allt detta handla om det? ...

Vi vistade en vacker begravning i Guttsta Storkyrkan -- vi var över hundra som kom dit och som tysta och med stort fokus på att hålla ett öga på varandra rörde oss i kyrkan -- väl framme vid graven kunde vi se att endast några få slutit upp -- nu var vi endast 12 personer kring graven -- och då erinrade vi oss att de andra inte haft röd ros, eller rött pappers hjärta -- Lisbeth tackade oss alla vid graven för vi kommit -- sedan gick hon och tog alla i hand samtidigt som hon gav var och en ett litet meddelande i form av en vit sten -- vi förstod inte först, men i talet till Oskar, sade prästen att lösen, fanns i den blindskrift som hjärtat skriver med sin morsekod hjärtrytmen är...

det var underligt att träffa på Lisbeth eftersom hon såg nästan yngre ut än oss -- och hon hade inte ett enda grått hårstrå -- hennes syster Gudrun Ekholm var också i upplevelsen ung i utseendet men kropparna syntes med sin hållning att de var vid åren -- på väg hem hände en märklig sak -- vid ett övergångsställe tyckte jag mig se mannen som hoppat på mig i skogen -- och eftersom jag inte vågade stanna till körde jag vidare, men stannade bilen några hundra meter fram -- vad gör du frågade min man -- jo jag såg mannen som hoppade på mig i skogen, och jag tyckte att han liknade litegrann Gudrun Ekholm... -- ja jag såg honom, faktiskt, nu när du säger det -- ja det där breda  hakpartiet, den höga pannan och hårfästet med virveln det kan inte vara så vanligt -- nej, det känns som om de hör ihop på något sätt -- men nu måste vi fortsätta hem -- ja det känns för farligt att stanna...

väl hemma vittjade vi övervakningsfilmerna från vårt kvarter, torpet och lägenheten -- dröm om vår förvåning när vi såg honom -- det är han, kolla han är inne i vårt hem -- jäkla skit också att poliserna avbrutit övervakningen av vårt hem -- ja eller så är det en infiltratör dvs polisen har någon i Östahög där torpet ligger som vill mörka något -- vi visste inte vad vi skulle tänka nu -- usch en främmande person hade varit inne i vårt hem -- just då upptäckte vi att flera övervakningstimmar var raderade -- ja happ, det var det, nu vet vi vad han gjorde här...

vi packade våra väskor och tog bilen, men innan dess satte vi kameror runt bilen -- sedan åkte vi till närmsta stad och tog in på hotell -- vi ringde oss sjuka på våra arbeten och stängde alla våra appar i telefonerna -- vi klädde om och bytte bil -- vi köpte kontantkort med kontanter som vi tagit ut för flera år sedan -- eftersom vi både hade preppkitt och annat hade vi också förberett oss på eventuellt elavbrott och då gäller endast kontanter -- så på ett sätt kunde vi nu använda våra preppkunskaper -- nu skulle vi byta stad och bil några gånger till och hoppas vi kunde skaka av oss förföljarna -- men samtidigt också få dom på bild...

operationen vaskade fram en oväntad sanning om hela vår världsbild -- vi hade lyckats utröna platsen på den västra strandängen och nu stod vi där -- det var mörkt och natten gömde oss -- vi trodde i alla fall att vi inte var upptäckta man ack så vi bedrog oss -- när vi vände oss om mot det ljud vi trott var en rävs skrik insåg vi situationens karaktär  -- vi var omringade av en stor skara individer -- vi kunde inte se vilka ansikten de hade eftersom mörkret speglade siluetterna av dem i motljus från horisonten -- men strax skulle vi bli upplysta...

folkhopen var bestående av även våra egna nära och kära bortgångna -- det kan inte vara sant, viskade jag till min man, det är bara en dröm, nyp mig i armen och väck mig snälla!!! ... -- nej, älskling, det är verkligt och de är här, alla dom vi har trott blivit bortförda eller försvunnit -- men kolla till och med Bert, Oskar och John och Krister står ju där -- ja, älskling, det är otroligt -- vi stod där men samtidigt rörde sig marken likt en plattform som öppnade sig -- liksom en hiss for vi nu ned mot underjorden -- väl där nere kunde vi se den man vilken vi trott var Gudrun Ekholms son och den man som jagat mig i skogen -- där stod även min far och mor... -- min mans föräldrar och syster som omkommit i en olycka stod där också -- vi tittade med glädje på dom men med extremt stor skepsism -- vad ska man känna inför ett sådant möte...

under följande timmar var anpassningen i sinnena som seg kola -- det hela gick bara inte att greppa -- för det första vart var vi och varför -- för det andra hur kunde en hel by med hus, landskap och vägar finnas i underjorden?... -- och varför hade vi inte fått veta sanningen bakom försvinnandena förrän nu -- Gudrun Ekholms son och Lisbeths son kom fram till oss -- vi har inte för avsikt att skrämma er men eftersom ni så idogt sökt efter oss -- de enda som verkligen brydde sig om oss -- när ingen annan tycktes tro er och ingen ville mer utreda fallen av försvinnanden och lade ned förundersökningen, ja då, tyckte vi att ni skulle få slå följe med oss -- ni är de sista som vi har kvar av de som bryr sig -- vi är nu de sista och de enda som bryr oss om varandra på jorden -- alla andra är förlorade till cybervärldar - de har förlorat sin empati och självinsikt -- de är de förlorade och alla har sålt sina själar... vi är de glömda men de räddade till sans och balans...