... han spottade i näven och slog vilt omkring sig... fastspänd på en sjukhussäng på IVA... ljuden ekade tomt och minnet spred sina svarta vingar över honom... nu hallucinerade han igen... IVA hade nu låtit henne komma ned till honom iklädd  skyddsutrustning... hon hjälpte sköterskan stryka svetten av honom medan det lugnande medlet inverkade sakta... visste jag detta visste jag detta for igenom hans sinnen... hur hade jag kunnat förhindra allt detta jag redan visste skulle ske... konvulsionerna och kaskadsvettningarna kom med de episodiska krampanfallen... sköterskan lugnade henne med att han snart skulle bli, typ, "normal"... ja det är vanligt vid skalltrauma, sa sköterskan, att hallucinationer kommer... ja men hur allvarligt är det, frågade hon, på ett sätt planlöst som i chock...

... ja en chock hade det varit att se en ung man lida så... fragment av hans berättelse kunde tydas i de ord hon nu börjat att anteckna... strand, haväng, tolka, svordomar av olika slag, rop på hjälp, du måste göra något... de orden de sista måste göra något var starkast och hade upprepats oftare nu... hon valde att gå men med en saknad i hjärtat av att kunna vara den den starka, den hjälpsamma... nu gick hon genom sjukhuskorridoren mot utgången... där satt flickan eller kvinnan kvar... hon tycktes så vilsen, men hon hälsade fint med ett leende... det hela tycktes absurt att ingen gav henne hjälp, så hon frågade en sköterska om saken...

... nu såg hon i alla fall sköterskan famna om kvinnan... hon som berättat om den händelse som fört henne hit... som om de hade ett osynligt band mellan varandra hon och kvinnan... kunde hon känna att det hela på något vis hörde ihop... att mannen hon hittat på bussen var på något vis knuten till kvinnan med den ihopkrupna hållningen, med rädda ögon och flackande blick... kanske ändå att hon måste gå tillbaka till honom... hon gick till pressbyrån och köpte sig fika... hon tvekade för att sedan besluta sig om att stanna en stund till... nu satt hon intill honom och kände viss förvirring men också en lättnad... jag försöker mitt bästa, tänkte hon... medan hon svepte kaffet och tryckte i sig bullen... jag sittter kvar här en stund, beslutade hon sig om...

... kvinnan försökte berätta om vad hon varit med om... nu var hon överflyttad till psyk... det var extremt tumultartat på psykakuten och det stressade henne oerhört... hon hade svårt att komma till saken... läkaren såg en viss blåfärgad kant vid hårfästet och såg genast till att hon fick åka ned till röntgenavdelningen... väl där kunde de konstatera en fraktur under hårfästet, intill tinningloben... det var därför som kvinnan uppträdde irrationellt... så det blev inläggning på sjukhuset och inte psyk... hon skulle observeras och undersökas grundligare eftersom sjukhuspersonalen misstänkte ett brott... polis tillkallades och en kort intervju fördes med kvinnan... dock sade sköterskan att hennes minne var fragmentariskt och spritt... men att kanske kunde ledtrådar dyka upp som förklarade hennes tillstånd... hur länge har hon varit här frågade en av de kvinnliga poliserna... ja hon kom redan i förrgår kväll, men hon hade inte sökt sig till kassan, utan bara satt sig i korridoren vid hissarna... det var en annan tjej som påpekade för en sköterska att hon bara suttit där ihopsjunken... 

... nu dök poliserna upp bredvid den unge mannens säng på IVA... hej, sade poliskvinnan, till henne... ja, ... , hej, jag pratade med en av era kolleger igår vill ni fråga något så vet jag inte så mycket mer... nej, vi är här i anledning av att du sett kvinnan, hon som satt ihopsjunken i korridoren vid hissarna, i förmiddags... ja ha, oj, vad, menar ni att de har ett samband... poliskvinnorna tittade på varandra, samband, vad för ett samband?... jo jag tyckte att kvinnan verkade bekant men jag visste inte vart jag sett henne... men jag tror att hon satt på samma buss när jag steg på... men hon satt längst fram, fan, ja men, hallå, han här bredvid satt ju på samma buss, men hon klev av vid Åkaregatan... och sen mötte jag henne här, när jag väntade på att, han, hon nickade med huvudet emot honom, och fortsatte, han skulle röntgas och undersökas... tror ni att de kan ha varit med om samma olycka... nej, sade en av poliskvinnorna, vi tror ingenting... men tack för ihopkopplingen mellan de två... kanske ligger det något i din iakttagelse eller så är det bara slumpen... ja fast slumpen brukar, ... , svarade hon medan poliskvinnorna just gick ut genom draperiet...

... han hade öppnat ögonen helt stilla och sett sig omkring i rummet... han såg en kvinna sovandes på en stol med huvudet vänt nedåt... det var omöjligt för honom att se vem hon var... genast upptäckte han att han var fatspänd imidjan och reagerade starkt... han utbrast hjälp, hjälp... en sköterska rusade in och kunde slappna av när hon såg att hans blick var stilla och rofylld... ja du har satts i bälte för att inte ramla från sängen... va? ... oj svarade han, jag menar, han blev tyst en kort stund, jag menar vad gör jag här... jag är fortfarande skakis, det är drogerna, abstinens, kan du be en läkare... sköterskan gick ut för att hämta läkaren... kvinnan han sett på stolen var obekant det såg han nu... han petade till henne och hon såg upp... ansiktet hennes tycktes ändå bekant...

... hej, ursäkta, jag vet, det är dumt, av mig, men vi känner inte varandra... eh, ... , jag ber om ursäkt, sade hon stakande... han svarade, nej men det gör inget, jag är ändå inte illa vara... orden hans var också fragmentariskt skakiga så som hennes... de tittade på varandra i igenkänning och skrattade till åt det absurda... läkaren kom in och erbjöd avgiftningsprogram... snabbt och kort där efter sträckte han fram ett formulär, en skattningsskala för självmordsbenägenhet... han blev helt perplex och vilsen i det där agerandet...  nej, nej, jag menade att att jag har abstinens och behöver avgiftning, motgift nu... läkaren svarade att han skulle återkoppla med teamet strax och efter det fanns tid för inskrivning på avdelning... vad då avdelning frågade han... ja du är allvarligt skadad och du behöver vård... du kommer att behöva stanna här en tid och sedan rehabiliteras innan du får åka hem... 

... läkaren hade gått och nu satt de båda där och funderade... hon öppnade med några ord efter en längre stund... jo, jag skulle ha opererats idag... har du ingen familj, frågade han ur det blå... familj, jag, nej jag har ingen familj alls... så då har du fått mig, skrattade han ironiskt... hon svarade allvarsamt, ja jag kanske fick dig i gåva, och kanske eller kanske inte behöver du en som jag, en bit på vägen... wow-coolt-häftigt!   han drog ihop orden liksom till ett... asså har jag begåvats med en privatsköterska, han skrattade gulligt och lade huvudet bakåt... då kom kramperna som en chock för dem båda... sjuksköterskor rusade in och injicerade kramplösande... utmattad somnade han efter kramperna avtagit... och hon kunde inte sluta se honom som sitt ansvar...

... kvinnan hade sökt henne och en sköterska följde med henne upp till avdelningen där hon vårdades... ja du känner kanske inte igen mig, sade hon till kvinnan... kvinnan presenterade sig som Ella, vad heter du?... Elsa, hej! hur mår du?... ja jag mår lite bättre nu Elsa... de smålog mot varandra... lite knipleende sådär, ja att visa tänderna tycktes för dem båda som olämpligt... samtidigt fick det dem just att skratta högt... sköterskan kom in, här var det livat... nej vi skrattar åt oss själva... nu visste Ella att Elsa hade suttit vak över en för henne okänd man, den man som var hennes bror... Elsa, han du sitter med det är, Erik, min bror... va? ... Elsa blev förvånad och undrande... men du pratade om en man, men då trodde jag kanske att han var din pojkvän, eller vän... Nej, eller jo, jag pratade om min pojkvän, eller blandade jag ihop dem, ja men, nej, pojkvännen min, jag tror att han... vad menar du? svarade Elsa... , är han svartsjuk eller så, fortsatte hon... Ja, Elsa, du tolkar det helt rätt, min pojkvän är svartsjuk, och ja det var han som slog min bror... Ella fortsatte, Owen var sur på mig, han tyckte, eller trodde att jag flirtade, men han visste inte att det var min bror... Du, Elsa, jag och min bror har inte setts sedan vi var tio år, och jag visste inte att han skulle dyka upp... nu grät Ella rätt ut, i Elsas famn, medan hon tog sig mot huvudet... sköterskan kom med både värmedyna och ispåse...

... Elsa fyllde i Ellas berättelse... du menar att du och din pojkvän var på ett uteställe... ja, svarade Ella... och ni blev osams, du gick ut, och stötteihop med din bror, kramade honom och din kille, Owen, fick frispel och klappade till honom, och dig... ja, Elsa, det var exakt så... tillåt mig fråga om du höll fast i din bror, i kramen och din kille knuffade dig och honom... ja det stämmer, Elsa, det är så hemskt... ja, verkligen eftersom det var då som Ferrarin kom, ... , och just som ni for rätt ut i gatan körde den över er... Ja, men det kändes som om föraren redan bestämt sig för att köra dit... bilen for emot oss, redan innan vi knuffades ut... va? Ella, menar du att du tror att bilisten ville köra över din bror... ja det kändes så, Elsa, och jag vet ju inte vad Erik gjort eller varför...

... nu hade Elsa förstått det hela rätt trodde hon... och nu satt hon vid Eriks sida nere på IVA... Hej! Erik? sade hon... han sträckte sig och satte sig upp... Jag heter Elsa och nu Erik vet du mitt riktiga namn... jag ville bara berätta att din syster Ella också är på sjukhuset... va? han såg överraskad ut... men, ... , samtidigt började minnet flöda in... oh! Skit också!!! han skrattade till, i ett frustrerat skratt, han! ... alltså, Erik fortsatte,  hennes kille körde på mig... Nej, Erik, Owen knuffade er båda, i svartsjuka, men en annan bil körde över er och smet... polisen har övervakningsfilmen och kan se hur det gick till... föraren är gripen, nu kommer allt ordna upp sig... Owen då? frågade han ilsket, ska inte han också tas in... jo, de har nog tagit in honom, men jag tror att han är väldigt ångerfull... han tycks inte vara något hot...

... väl hemma tänkte Elsa gå igenom posten... just som det ringde på dörren... det var Ella som nu skrivits ut och tagit Elsa på orden och kom förbi... Har du skuggat mig eller nått?... de båda skrattade och kramade om varandra... nej, verkligen inte, jag vill bara inte åka hem... är det pga Owen?... japp, han flyttar ut idag och ska bo hos sin bror ett tag... okej, det låter bra, fint att du nu har mig... vet du, Elsa, jag tänker på en sak, våra namn, Elsa, Ella, Erik vi alla har ju namn på E... Elsa, vet du något om din uppväxt som kan förklara det?... Nej eller ja, jag är adopterad, min biologiska mamma var väldigt ung, bara 14år när hon fick mig... sedan drabbades hon av missbruk och tvingades leva med skyddad identitet... så ja, jag har aldrig träffat min mamma, menar du att du tror att vi är syskon... nej, Elsa, jag vet att vi är syskon... va? men hur kan du veta det?... jo för innan vår mamma dog i cancer,  jag var åtta och Erik tio, då berättade hon att vi hade en syster som hette Ella... 

... nu satt de båda hos Erik på behandlingshemmet... de hade tagit DNA-prover för att se hur det hela med syskonskapet låg till... och nu skulle de få resultatet uppläst... ni är 100% syskon, samma mor och samma far delar ni... Elsa, Ella och Erik tittade tryggt och kärleksfullt på varandra... hur, kunde du Elsa liksom dras till oss, och undermedvetet känna du behövdes för oss i vår nöd... jag, jag vet inte, men jag tyckte att ni båda kändes som familj, bekanta, och kände igen er fast vi aldrig mötts... jag har ett tillkännagivande sade Erik... jag skrev ett kärleksbrev, som jag aldrig skickade, av rädsla att mina känslor inte var besvarade... en sommar hade jag en underbar upplevelse hos mina fosterföräldrars lantställe... men droger kom med i bilden och tjejen som jag skulle ge kärleksbrevet dog i en överdos... det var då allt brast för mig...

...